Att hylla mysteriet inom oss

Krönikor
PUBLICERAD:
"I en värld av begriplighet, av lagar och regler, normer och krav så behöver vi kanske konsten och kulturen som en påminnelse om att det finns saker vi aldrig någonsin kommer förstå."
Foto: Adam Wrafter/SvD/TT

Som poet stöter jag ofta på fördomar. En arbetskompis till min nu pensionerade far lär en gång ha sagt: "Va! Är pöjken din poet!? Är inte det såna där som har basker och vinflaskor i bibliotekskassar?"

Bilden av poeten har dock förändrats under åren. Det som förr nästintill sågs som en byfåne har i allmänhetens ögon blivit ett yrke lika respekterat som musiker eller artist. I dag höjs inte ögonbrynet nämnvärt över yrkesvalet. Men ordet poesi väcker fortfarande en del skepticism hos de oinvigda. Människor blir ängsliga när det kommer till dikter. De säger: "Poesi, nej det är inget för mig!" De håller upp handen som ett stopptecken och säger "Nä, det där är för svårt!"

Många tror att poesi endast är ett språkligt experiment, en slags gåta som måste knäckas för att det ska bli begripligt. Som att det är ett förfinat sudokukryss för akademiker. I mina ögon kan inget vara mer fel. Jag brukar säga att poesi är precis som musik och när människor lyssnar på musik vill jag påstå att de inte intellektualiserar musiken, de känner den genom kroppen. Det är på samma sätt vi ska närma oss poesin, vi ska känna den och inte låta den gå igenom det trötta kaffefiltret som kallas smarthet. För mig ska poesi svänga i hjärta. Den ska upplevas genom kroppens varje cell. Ibland förstår jag inte ens vad jag själv skrivit men jag rättfärdigar diktens existens med att den känns bra. Självklart ska intellektet vara med men jag tror att det är överskattat när det kommer till kulturella uttrycksformer.

Det finns en sjukdom i vårt samhälle. Allt måste begripas och förklaras. Då slutet i en populär film får oss att fundera så finns det nästa dag flera klipp på Youtube som heter ”Ending explained”. Människor får utslag när de inte förstår. Vi älskar när konstnärer och musiker sitter i fin studiobelysning och förklarar meningen med sina verk och texter. Vi behöver en talangjury i slutet av regnbågen som slår fram ett rött kryss åt oss, så vi kan avfärda eller hylla, göra saker begripliga och lätta att placera i fack. Vi bli livrädda för saker vi inte begriper.

Inom människans hjärta finns en flod av fantasi. En aldrig sinande ström av magi som inte behöver förklaras eller begripas. När vi ger oss hän och följer med i detta flöde kan vi hamna på spännande och häftiga platser. Fantasi är ett slags lagligt knark som ger oss oanade resmål. Då vi tänker och funderar för mycket så bygger vi en dammlucka i vårt hjärta. Vi blockerar den kraft som flödar genom vårt undermedvetna. Poesi, musik och konst är en dans och det är upp till oss att hela tiden röra oss vidare. Halkar vi och tappar fattningen så är det bara att dansa vidare till vi åter finner rytmen. Människor läser dikter som om det finns ett slutprov när sista sidan bläddrats förbi, att en lärare ska stå där med sin förbannade rödpenna och rista små ärr i vårt hjärta, säga "Din dumma jävel, förstod du inte det där!?"

Kanske vi så gärna vill förstå och begripa för att vara en del av gemenskapen? Att vi inte ska stå där med byxorna nere och uppfattas som korkade? I en värld av begriplighet, av lagar och regler, normer och krav så behöver vi kanske konsten och kulturen som en påminnelse om att det finns saker vi aldrig någonsin kommer förstå. Vi behöver en fristad där vi kan låta vårt undermedvetna gå ”apeshit”. Vi ska hylla mysteriet inom oss, låta det växa och frodas. Obundna ska vi springa över vårt fält av fantasi. Det är en frihet vi alla har rätt till.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.