Hämta hem barnen, och gör det nu

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: NTB
Snabbt lämnar jag över mitt storgråtande barn till en av de fantastiska förskolepedagogerna. Säger puss och hejdå och vi ses snart. Och går ut med det dåliga samvetet brännande bakom ögonlocken.

Det går emot att lämna sitt ledsna barn sådär. Men så många valmöjligheter har jag inte, och samtidigt som jag ser att han är förtvivlad just nu vet jag att han inte kommer vara det hela dagen. Det är väl en fas han går igenom. Separationsångest? Jag och hans pappa saknar ju honom om dagarna, så det är klart han saknar oss också.

Det är vår verklighet. Det vi kämpar med.

Sen kommer jag till jobbet och läser om IS-terroristen Michael Skråmos barn. Sju stycken syskon befinner i ett flyktingläger i Syrien. De lider. De är undernärda. Deras mamma och pappa är döda. De är dessutom svenska medborgare, och deras morfar försöker få hem dem till Sverige. Men han behöver svenska myndigheters hjälp, utan att hittills ha fått det.

Deras verklighet är en helt annan kamp. Och det är ofattbart att det händer, när vi dessutom är fullt medvetna om att det händer.

Förskolan skickar ett mejl med bilder på vår son som leker med en tågbana. Han ser glad ut och personalen hälsar att det har varit en bra dag. Om någon timme ska jag hämta honom.

Det är alla barns rättighet att bli hämtade av någon som älskar dem.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.