Levande soul av den gamla skolan

Skivor
PUBLICERAD:
"Fields kan sitt rasp, sina utrop och sin eufori utan och innan, och det är ljuvligt att ta del av rätt igenom", skriver recensenten.
Foto: Pressbild

Soul

Lee Fields & The Expressions

It Rains Love
Big Crown

Soul av den gamla skolan är ett ädelt hantverk, men det finns inte så många chanser att ta del av det i skarpt läge längre. De gamla hjältarna har fallit av en efter en, Aretha Franklin (2018) Percy Sledge (2015), Solomon Burke (2010), Wilson Picket (2006), Nina Simone (2003), Jackie Wilson och Marwin Gaye (båda 1984). Till och med Charles Bradley dog häromåret, mitt inne i ett löfte om en lysande framtid efter att ha slagit igenom sent i livet. Vid sidan av Al Greene får man nu sätta hoppet till Lee Fields, som förutom en paus för brödfödan inom fastighetsbranschen under 80-talet har varit aktiv och brinnande sedan debuten 1969.

Och hade alla låtar varit lika brutala som till exempel det öppnande titelspåret, hade det här varit en sen klassiker. Med ett lika tidlöst som tidstypiskt formspråk och stuns är det alkemi på högsta nivå. Fields kan sitt rasp, sina utrop och sin eufori utan och innan, och det är ljuvligt att ta del av rätt igenom. Men det är samtidigt tydligt när musiken når en upphöjd nivå och när den mest står, förvisso exemplariskt, och stampar. Och det är svårt att veta var skillnaden ligger, men ibland, till och med ganska ofta, läggs något i brygden som får det att explodera.

Sedan har veteranen Lee Fields mycket att tacka den yngre generationen för att musikstilen börjar bubbla med nyskrivna låtar igen. 30-åriga Leon Bridges båda album har definitivt bjudit in gammelsoulen i samtiden och detsamma gäller ögonblicket när Michael Kiwanukas Cold Little Heart började pumpas ut som ledmotiv i tv-succén Big Little Lies. Allra bäst och allra mest känslig blir Fields när svärtan lyser igenom solstormarna, Will I Get Off Easy är som om någon lagt ett lock på en tryckkokare, med utmärkta stråkar och blås. Även You’re What’s Needed In My Life är en sån där stjärnsmäll, med slött groove och grym pratsång. Att Lee Fields inte skulle ha en massa bra år framför sig känns som en omöjlighet. Det här är en skiva som skulle ha gjort Otis Redding (1967) och Sam Cooke (1964) stolta.