Elektrodebut omgiven av mystik

Skivor
PUBLICERAD:
KÅRP.
Foto: Pressbild

Dödsdisco

KÅRP

Album 1
(osignat)

KÅRP håller hårt i dimridån de flugit in med från Hisingen. För mindre än två år sedan började elektrosprakande singlar singla ner mot marken och kritikerna var snabba att genast placera dem i finrummen. Men att själv vara till allmän beskådan verkar vid första anblick inte stå högst på korpens önskelista, debutalbumet omgärdas av mystik.

På www är information om bandet både skral och luddig. Det jag hittar är att det består av fyra personer som enligt egen utsago fann varandra via en kurs i UFO-spaning. Medlemmarna har tillhört konstellationerna Hagaliden och Teenman men för Anna-Maria Lundberg, som lägger text och utmärkt sång på musiken, är KÅRP hennes första. I intervjuer beskriver de sin musik med de egenuppfunna genrerna ”dödsdisco” och ”apocalypso” som låter passande för att skapa mörker och domedagskänslor. När sen pressmaterialet dimper ner är det en, om än lekfull, gåta i sig. Tänk en mapp från ett Arkiv X-tematiskt rollspel med tillhörande förundersökningsprotokoll och diffusa övervakningsbilder, klart mer spännande än gängse förhandslyssningslänk på Soundcloud. Som oetablerat band är PR-strategin väldigt smart, jag blir riktigt nyfiken på vad det är som döljs.

"Tänk en mapp från ett Arkiv X-tematiskt rollspel med tillhörande förundersökningsprotokoll och diffusa övervakningsbilder", så såg Kårps recensionsmaterial ut.
Foto: Peter Bäcker

En ledtråd kan vara bandets egna beskrivning av sin första spelning där de beväpnade sig med rökmaskin och stroboskop för att kunna se coola ut, men också ”dölja paniken i våra ögon”. För under den svartglaserade ytan av välproducerade synthar och rymdljud bultar något skörare. Bäst är det i ”Devotion” och ”Kuiper Belt” där Karin Dreijers ande svävar närmst och mörkret blir till en skyddande bubbla för alla ömma hjärtan att dansa under. Den utlovade apocalypson manifesterar sig tydligast i ”Freak Smile”, som hör till de mer klubbiga låtarna, men dödsdisco är inget jag själv skulle kalla KÅRP. Deppdans ligger närmre, men det är förstås varken lika klatschigt eller särskilt coolt.