Det första i sitt slag

Krönikor
PUBLICERAD:
Om jag hade haft den där tidsmaskinen nu, den som jag aldrig någonsin kommer att kunna bygga av den enkla anledningen att det inte går, så hade jag ställt in alla knappar och rattar, koordinater och spakar och rest till Aten för exakt 123 år sedan.

Den 6 april 1896 alltså. Invigningen och den första tävlingsdagen i de allra första moderna olympiska spelen. Knappt två år tidigare hade den franske baronen Pierre de Coubertin dragit ihop det första mötet för det som skulle komma att bli internationella olympiska kommittén och denna samling hade i sin tur tagit beslutet att OS skulle arrangeras i Aten.

Det föll sig ju naturligt att lägga det i Grekland med tanke på historiens vingslag och de antika spelen. De tävlingar som arrangerats i Olympia och som tagit sin början så tidigt som 776 f. Kr. (enligt vissa källor redan 884 f. Kr.) och arrangerats fram till år 393 e. Kr. En tidsperiod på nästan tolv hela sekel och med en historia som sträcker sig längre tillbaka än kristendomen.

Vi moderna människor ligger onekligen i lä i den konkurrensen.

Men så, för exakt 123 år sedan, på Atens nyrenoverade marmorstadion invigdes spelen och tävlingarna drog igång. Allt som allt kom 241 deltagare, alla män, från 14 nationer till start. 43 guldmedaljer delades ut i nio olika sporter och även om hemmanationen plockade hem flest medaljer, 46 stycken, blev USA vinnare av medaljligan i kraft av sina 11 guld.

Sverige hade blott en deltagare till start, Henrik Sjöberg, medicinstuderande från Uppsala universitet som nådde sin bästa placering i höjdhopp – en fjärdeplats.

Så man kan lugnt säga att jag förde den svenska olympiska traditionen vidare med mina fjärdeplatser i både Sydney och Peking mer än hundra år senare.

Men det är ett annat namn som för evigt har skrivit in sig i den olympiska historien: James Bredan Connolly från Boston, USA. I och med sin seger i tresteget blev han nämligen den förste olympiske mästaren på 1503 år. Segerresultatet skrevs till 13.71, lite drygt en meter längre än tvåan, och Connolly passade dessutom på att bli tvåa i höjdhopp och trea i längdhopp medan han ändå var på plats i Aten. För egentligen skulle han inte ens ha fått vara där.

Connolly var vid den här tiden student vid Harvard University och begärde ledigt från skolledningen för att kunna delta i OS. Någon ledighet fick han nu aldrig, istället fick han svaret att han i så fall skulle vara tvungen att avsäga sig sin plats vid skolan och sedan lämna in en ny ansökan när han var tillbaka från Aten. Exakt vad som skedde har väl aldrig klarlagts, men lämnade Harvard gjorde han, OS-guld vann han och 1949 avböjde han ett erbjudande om att bli hedersdoktor på sin gamla skola.

Så Connolly och Harvards ledning var knappast överens om sakernas tillstånd ens mer än femtio år senare.

När man tittar på det så här i backspegeln låter det inte mycket med 241 aktiva från 14 länder, men vid den tiden var det den största internationella idrottstävlingen någonsin. Och framförallt var det starten på någon oändligt mycket större. Så nog hade det varit häftigt att ha varit där och tagit del av upplevelsen.

Men det var ju det där med att bygga en tidsmaskin också.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.