M: Inför gemensam rovdjursförvaltning

Debatt
PUBLICERAD:
Foto: Pontus Lundahl/TT
Sverige och Norge behöver ökat samarbete kring vargförvaltningen

Vargstammen i Skandinavien har med betydande marginal passerat gränsen för långsiktig överlevnad. Ökningstakten har minskat i Sverige men vargen ökar nu istället snabbt i Norge. Norge har länge sökt ett fördjupat samarbete med Sverige kring förvaltningen av varg men tyvärr har Sveriges regering negligerat detta.

Enligt Bernkonventionen, som båda länderna skrivit under, bör förvaltning av gemensamma viltstammar ske gemensamt. Trots detta hanteras vargstammen som en nationell angelägenhet utan hänsyn till att all forskning visar att det handlar om en gemensam skandinavisk stam.

Länderna låter riksgränsen utgöra en strikt förvaltningsgräns, vilket inte speglar vargens gränsöverskridande rörelsemönster. I realiteten fortsätter man att noggrant skilja på svenska respektive norska vargar trots att djur, som bekant, saknar nationalitet. Som en konsekvens av detta delar man även upp antalet vargar som bedöms röra sig över gränsen och ger dem olika sifferkoefficienter. Som till exempel 0,5 och i verkligheten existerar inte halva vargar.

Om vargstammen i stället behandlas som gemensam kan det totala antalet vargar vara väsentligt färre än idag.

Idag hyser Skandinavien en politiskt delad vargstam och följaktligen ett väsentligt högre antal vargar än nödvändigt. Vargens gynnsamma bevarandestatus, som borde beräknas på en gemensam stam, har delats upp mellan länderna och därmed skapat en närmast ohållbar situation. Ska varje land enbart räkna inhemska vargar kommer den omtalade socioekonomiska hänsynen aldrig att kunna tas. Vid den senaste inventeringen uppskattades antalet vargar till 400–500 i Skandinavien. Enligt forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Skandulv, som presenterades i Vargkommitténs slutbetänkande, utgör minsta livskraftiga bestånd av den skandinaviska vargstammen 100 individer. En gynnsam bevarandestatus kommer dock av naturliga skäl behöva ligga något över den siffran.

Vi vill se tre åtgärder för att förvalta den gemensamma vargstammen effektivare.

För det första vill vi se ett fördjupat samarbete inte bara kring forskning och inventering, utan även en gemensam rovdjursförvaltning. På nationell nivå bör Sveriges riksdag och Norges storting fatta beslut om hur stor den skandinaviska vargstammen ska vara. Problematiken kring delade gränsrevir försvinner då stammen ses som samlad över ett förvaltningsområde. Vidare bör beslut om licensjakt fattas i nära dialog mellan berörda myndigheter på svensk och norsk sida, givetvis med utgångspunkt i varje lands rätt till självbestämmande på det egna territoriet.

För det andra finns det skäl att se över formerna för jakten, för att göra den mer effektiv. I Norge får man till exempel inte använda hund vid vargjakt, något som är tillåtet i Sverige. Det bör också belysas om jägare som jagar i gränsrevir kan samordna sig och passera gränsen under pågående jakt, till exempel i samband med eftersök. Eventuellt bör också jakttiderna vara lika i båda länderna – och framförallt längre än i dag.

För det tredje vill vi se ett fördjupat och systematiskt samarbete mellan viltvårdsdelegationerna och de norska rovviltsnämnderna. Det skulle stärka det lokala och regionala inflytandet i jakt- och viltvårdsfrågorna.

Det finns ett behov av ett tydligt regleringsbrev som väger in socioekonomiska hänsynstaganden och som undviker fritt utrymme för tolkning. Det är angeläget att en ny jakt- och viltmyndighet tar över ansvaret för dessa områden från Naturvårdsverket i samband med en genomgripande reform.

Pål Jonson, Riksdagsledamot Värmland (M)

Marléne Lund Kopparklint, Riksdagsledamot Värmland (M)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.