OTALT: Skulle du sakna mig om jag försvann?

Konst
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
OTALT:s performance Förmödrarna sattes upp vid tre tillfällen sommaren 2018 med ca 30 medverkande, och lika många handgjorda fanor och standar.
Foto: HP Skoglund
Kerstin med korna var känd i Arvika på 1860-talet. Hon hade en stuga vid Minneberg och vallade sina kor genom staden. Ebba Blomberg berättar om Kerstin i Arvika i den gamla tiden (1901). Sommaren 2018 var Kerstin en av de kvinnor som fick tillbaka sin röst och sin historia i OTALT:s performance Förmödrarna.

Vet du vem jag är? Säkert har du sett mig, du också. Det har de flesta. Herrarna, på väg hem från krogen på Stadshotellet, de ser mig allt. Inte ens värd att vila blicken på.

Damerna i sina bomullsklänningar, som ska hem efter någon bjudning, upplivade av te och mandelmjölk. Jag ser att de sneglar, drar kjolarna intill sig, skyndar vidare. Ungdomarna, som varit på smörgåsfest eller dans. De tittar mer rakt på mig, skrattar ibland. Småskollärarinnan som kliver hem från skolhuset varje kväll, med högt huvud. Hon ser mig också, och hon försöker möta min blick, men hon säger ingenting.

Butiksbiträdena, som promenerar två och två på söndagseftermiddagarna, i hatt och krusad pannlugg. Jag ser deras blickar. Om hon bara kunde hålla sig lika ren som hon höll sina kor. Jössehärsjäntor med duk på håret och hemvävda klänningar, de ser mig när de plockar lingon kring Solbergsbackarna, ibland hälsar de lite kort.

Och pigorna vid Kappralskälla, de vet allt vem jag är. De ser mig varje morgon, när de har klätt sig marknadsfina och tagit med sina ämbar för att hämta renvatten. Jag lyssnar på deras skandaler och skvaller, ser hur deras klänningar blir smutsiga i kärret. Säger jag något, jag med?

Om du inte har sett mig, så har du nog sett mina kor. Mina kor, de är vad de är och de kan inte annat. Blanka och ångande, solvarma. Stannar inte upp och tänker, men de ser nog allt, de med.

Jag vallar dem gata upp och gata ner. Längs grönskande diken och upptrampade vägar. De är som fåglarna under himlen och liljorna på marken, mina kor. De varken sår eller skördar. Men vackrare kor har ni aldrig sett. Och ni skulle nog sakna dem om de försvann. Om tuggandet skulle tystna. Om gräset skulle växa sig högt i dikeskanterna.

Barnen, som gräver och leker i den gula sanden, de ser mig. De pratar med mig. Hej Kerstin, säger de, och de vill klappa mina kor. Sen blir de tillsagda av någons mor eller piga. Jag försvinner igen, men ändå finns jag kvar. Skulle du sakna mig om jag försvann? Vet du vem jag är? Jag är Kerstin. Kerstin med korna.

Och jag är friare än någon av er.

Konstprojektet Ruralitet

Konstprojektet Ruralitet är ett samarbete mellan Konstfrämjandet i Värmland och Värmlands Folkblad.

Projektet går ut på att konstnärer med koppling till Värmland ska få en möjlighet att visa upp sig på en ny och annorlunda arena - länstidningen Värmlands Folkblad - med nyproducerad konst som ställer frågor rörande ruralitet och förhållandet centrum - periferi. Ett ämne som inte minst i ett glesbygdslän som Värmland ständigt är närvarande.

Konstnärerna gör detta i såväl text som bild, men med bilden i fokus.

Totalt medverkar tolv konstnärer, som en gång per månad visar sina alster för VF:s läsekrets. Samtliga konstverk kommer sedan i mars nästa år att ingå i en utställning på Rackstadmuseet i Arvika.

OTALT:s logo.

Om konstnärerna:

OTALT är en feministisk performancegrupp i Arvika. I Förmödrarna utmanar OTALT landsortens patriarkala strukturer i ett möte mellan samtidskonst och kulturarv. Fanor och standar: Helene Karlsson. Manus: Sara Falkstad & Anna Ehnsiö.