Ger en orättvis bild av Palestina

Debatt
PUBLICERAD:
Foto: Adel Hana
På NWT Debatt den 13/3 skriver MUF-politikerna Patrick Benabou och Amos Friedman ett inlägg med rubriken ”Dags att erkänna Palestinas motstånd till fred” som inte kan stå okommenterat. Det innehåller en rad otydligheter och felaktigheter av vilka jag här vill ta upp några.

Artikelförfattarna nämner Osloavtalet och beklagar allvarligt att palestiniernas intresse till förhandling ska ha sjunkit. Man ger också intryck av att Israel ska ha lagt fram sex fredsförslag som samtliga ska ha ” i slutändan förkastats av de palestinska makthavarna”.

Enligt Osloavtalet delades Palestina/Västbanken/ in i tre områden. A, de palestinska städerna där palestinierna skulle ha full kontroll, B området i städernas utkant där Israeliska armen skötte ordningen och C där IDF, de israeliska styrkorna skulle sköta både civila och militära frågor. Område C motsvarade 60 procent av det palestinska territoriet. Detta var en temporär lösning som skulle bestå i fem år fram till 1998 då Israel skulle överlämna allt ansvar till den palestinska administrationen, PA. Så skedde aldrig. I stället fortsatte den israeliska bosättningspolitiken, i strid med Internationell Lag. Israels brott mot Osloavtalet ledde till den andra intifadan/upproret 2000 till 2005.

Artikelförfattarna nämner att Israel 2005 utrymde sina 21 bosättningar med 8500 invånare i Gaza och menar att det gjordes med en förhoppning om en nedtrappning av våldet. Kanske hade så kunnat bli fallet om inte bosättarna i stället flyttats till Västbanken där bosättningspolitiken fortsatte. Det finns fortsatt starka incitament för bosättning på Västbanken, bl. a. ekonomiska. Boendet på ockuperad mark är för israeler starkt subventionerat varför människor flyttar dit även från själva Israel. Invandrande judar anvisas billigt boende i så kallade "neighbourhoods", ibland utan att veta att man hamnar på palestinskt territorium.

Artikelförfattarna skriver:

”Påståendet om att Israel skulle förhindra fredsprocesser i Gaza och på Västbanken genom dess bosättningar är i sammanhanget helt felaktig och blir i relation till den ökade raketbeskjutningen ett nästan löjeväckande påstående”

Sanningen är snarare den att bosättningarna är motorn i en process som effektivt förhindrar en möjlig fredsuppgörelse. Palestinierna vill återvända till sina marker men kan konstatera att under en femårsperiod, 2011-2016 , har 11 600 israeliska hus i bosättningar byggts samtidigt som 4 600 palestinska hus rivits på Västbanken. En tredjedel av de senare i Östra Jerusalem som har annekterats av Israel. Bosättarnas närvaro innebär ständiga trakasserier riktade mot herdar och skolbarn förutom en långsam process av markstöld.

Raktetbeskjutningen från Gaza mot Israel, som författarna nämner, har under The Greate March of Return från mars 2018 till och med januari i år lett till två dödsfall och 54 skadade på den israeliska sidan. Samtidigt har 260 palestinier dödats och 27 094 skadats. Siffror från UNOCHA .

Artikelförfattarna skriver att konflikten även grundar sig i värderingar och menar att ”värderingsmässigt står Sverige och Israel mycket närmare varandra än vad Sverige och Palestina gör”. På ett sätt är det sant, åtminstone fram till 1967. På 1950-talet och början av 60-talet beundrade många svenskar den unga israeliska nationen med dess kibbutzer. Den israeliska självständighetsförklaringen som andades frihet, jämlikhet, etnisk mångfald och religiös tolerans gav hopp efter förintelse och världskrig. Speciellt samarbetade Sverige med den israeliska arbetarrörelsen. När Israel 1967 blev en ockupationsmakt och efter 1998, i strid med Osloavtalet , fortsatte ockupationen har supporterskaran i Sverige bytts ut. Idag finner Israel sina livligaste påhejare på den politiska högerkanten. Inte bara i Sverige. Vilket Israel har Sverige mest värderingsmässiga likheter med? Det Israel som premiärminister Netanyahu representerar ? Stöttar vi den nuvarande israeliska regeringens ockupation av främmande territorium och det systematiska förtrycket av befolkningen om vilket det tyvärr rapporteras alldeles för lite i svenska medier. Eller har vi värderingsmässiga likheter med de många israeler i frivilliga organisationer bestående av till exempel före detta soldater, f. d. generaler, rabbiner, mormödrar eller föräldrar som mist något barn i en, som dom anser, orättfärdig ockupation av ett grannland?

Som avslutning på sitt debattinlägg applåderar artikelförfattarna en strypning av det ekonomiska biståndet till Palestina för att det ”har använts till att finansiera terroristverksamhet”. Ett sådant påstående är enbart till för att undergräva förtroendet för den svenska regeringen och samtidigt sätta terroriststämpel på det palestinska folket. Om man vill veta sanningen om biståndet kan man på regeringens hemsida se att det omfattar tre områden:

– Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

– Miljö, klimat och katastrofberedskap.

– Privatsektorutveckling. Speciellt vill man bistå den palestinska administrationen med statsbyggande åtgärder, väl medvetna om att där finns en del att göra.

Att som artikelförfattarna vill, minska biståndet och därigenom göra livet ännu svårare för de tre miljonerna palestinier som lever under ockupation på Västbanken och de två miljonerna som är instängda i, som vissa bedömare uttryckt det, ”världens största utomhusfängelse” vore nog tyvärr att uppmuntra till terrorism snarare än att bidra till en rättvis och varaktig fred.

Den bild, maskerade män med sågtandade machetes, som publicerades till debattinlägget går också på terroristtemat, vilket är högst felaktigt och orättvist. Visst finns grupper som skulle ta till en väpnad kamp om man hade en chans. Nu har palestinier världens styrkemässigt 7:e militärmakt emot sig och uppvisar ett förvånansvärt lugn i mötet med den israeliska armén. Till och med när de är ögonvittnen till hur deras hus eller barnens skolor blir till grushögar, eller när deras nyplanterade olivlundar grävs upp och förs bort för att inom en framtid bära frukt i någon bosättning.

Nej, några sågtandade machetes såg jag aldrig som internationell observatör under tre månader på Västbanken. Däremot rapporter om hur israeliska bosättare sågat ner tusentals olivträd på palestinsk mark och en film som visade hur israeliska arme’n med motorsåg kapade av och rev upp fem kilometer av den vattenledning som försörjde 1000 beduiner i 12 byar i öknen på södra Västbanken.

Bo Härdne

Tjänstgjorde under hösten 2018 som internationell observatör för ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.