Hvad vilja socialdemokraterna?

Ledare
PUBLICERAD:
Tidigare sjukvårds- och folkhälsominister Gabriel Wikström har lett arbetet med Socialdemokraternas valanalys tillsammans med Marika Lindgren Åsbrink, utredningsstrateg på LO, och Luciano Astudillo, stabschef för Socialdemokraterna i Malmö stadshus.
Foto: Anders Wiklund/TT
Hvad vilja socialdemokraterna? August Palm ställde frågan i ett historiskt tal 6 november 1881. Efter att ha läst partiets valanalys är det bara att konstatera att svaret hänger i luften även 2019.

Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin i höstas och landade på 28,3 procent. Det kunde ha blivit ännu värre. Under sommaren låg opinionssiffrorna på 24 procent.

S kallar sig för ett framtidsparti men har svårt att locka de unga. Ju yngre väljare desto svagare stöd. Bara 18,3 procent bland de under 30 år röstade på partiet.

Tappet bland LO-väljare, inte minst utanför storstäderna, fortsätter. Nu röstar bara fyra av tio på S, mot sex av tio för tolv år sedan. Stödet bland pensionärerna sviktar också.

Valanalysen landar i att det har kostat att dela makten med Miljöpartiet och att regera i minoritet. S fick också skulden för det växande missnöjet med sjukvården och pensionerna. Den planerade huvudkonflikten kring att den svenska modellen ska utvecklas och inte avvecklas tog inte skruv.

Den dubbla ansatsen att framstå både som mjuka och hårda i till exempel migrationsfrågan blev ingen framgång. Det väckte i stället tvivel om vad S egentligen vill. Vem vill rösta på ett otydligt och vankelmodigt parti? Det splittrade också partiet internt.

Valanalysen missar dock det stora misstaget under förra mandatperioden. Socialdemokraterna gjorde för lite för att minska klyftorna och lösa de stora samhällsproblemen. I stället för att investera stenhårt i den underfinansierade välfärden valde regeringen att betala av på en redan historiskt låg statsskuld.

Det hjälper inte unga som väntar på sin första bostad. Det hjälper inte pensionärer som trots höjd pension och sänkt skatt får vända på slantarna. Det hjälper inte undersköterskorna som gärna skulle se fler kollegor som delade på jobbet.

Det är ett kluvet parti som samlas till kongress i Örebro i helgen. Något utrymme för en stor ideologisk debatt finns inte den här gången, men det är vad partiet egentligen behöver, särskilt efter januariavtalet fyllt av marknadsliberala eftergifter till C och L.

Sedan partiet gick med på att avskaffa värnskatten, luckra upp arbetsrätten och öppna för marknadshyror har stödet från LO-medlemmarna rasat med ytterligare fem procentenheter.

Risken finns att ännu fler lämnar om inte partiet svänger åt vänster. Det räcker inte med att prata om att minska klyftorna. Det krävs en politik som verkligen åstadkommer det och 73-punktsprogrammet gör det inte.

De 350 kongressombuden ska behandla två tunna dokument: partiets organisation och kompetens för framtidens jobb. Partiet ska knacka dörr, möta folk och föra de bästa politiska samtalen, men frågan är vad de kommer att handla om.

Risken är stor att det blir samtal om varför sossar avskaffar skatten för de som tjänar mest och som i förra veckan röstade ja i riksdagen till att avskaffa rätten att dra av fackföreningsavgiften.

Det är nämligen inte lätt att separera vad partiet tycker från vad regeringen gör. Visst var det bra att hålla Sverigedemokraterna borta från makten, men det får inte betyda att sossarna kompromissar så mycket att de säljer sin själ.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.