Personalen på Arbetsförmedlingen pendlar mellan förvirring och förtvivlan. Risken för att hela verksamheten kraschlandar är stor, varnar fackordförandena Heike Erkers, SSR, och Britta Lejon, ST, på DN Debatt.
Varningen är befogad. Först kom M-KD-budgeten i december i form av en servettskiss. Den drog bort en miljard från förvaltningsanslaget och tvingade fram ett varsel av 4 500 arbetsförmedlare. Någon konsekvensanalys gjordes aldrig.
Sedan kom januariavtalet mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna. Uppgörelsen bäddade för en omfattande ideologisk privatisering, trots tidigare urusla erfarenheter av jobbcoacher och etableringslotsar.
Lägg därtill ett nytt regleringsbrev från regeringen som inte rätade ut några frågetecken. En blygsam och otillräcklig höjning av anslagskrediten var det enda positiva i styrdokumentet.
Det fanns brister i Arbetsförmedlingens sätt att arbeta. Det fanns behov av förändringar, men de borde ske i planerade och ordnade former under en längre tid. Inte som nu när det mest liknar ett oorganiserat kaos.
Fackordförandena varnar för att det inte kommer att landa väl. Det finns varken budget, organisation eller kompetens för att få det att fungera. De som drabbas blir de arbetssökande, och värst blir det för dem som redan har det svårast: nyanlända och funktionsnedsatta.
Invändningar mot de snabba och ogenomtänkta nedskärningarna kommer från oväntat håll. Susanne Ackum, tidigare statssekreterare hos finansminister Anders Borg (M), menar att det verkar gå ”lite för fort och kanske lite huvudlöst”. Hon poängterar värdet av lokala kontor och lokala arbetsmedlare som en länk mellan de arbetslösa och arbetsgivarna. Ja, det värdet borde alla kunna se.
Förra arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) tycker att Arbetsförmedlingen fått orättfärdig kritik och befarar att man genom det höga tempot slänger ut barnet med badvattnet. Det finns ingen quick fix på Arbetsförmedlingens problem.
Engström har fått nya perspektiv. Hon sitter numera i styrelsen för Samhall, som har i uppdrag att ge arbete åt människor med olika funktionshinder. De är helt beroende av anvisningar från Arbetsförmedlingen. Med stängda lokalkontor och en storsatsning på digitalisering riskerar de att bli utan stöd.
– Där tycker jag att Arbetsförmedlingen har valt fel väg. De här personerna får extra mycket problem med det, och att ta sig till förmedlingen om kontoren läggs ner. Jag tror tvärtom att många behöver personligt stöd, och hjälp att söka jobb, säger Engström till tidningen Arbetsvärlden.
Det blir ännu svårare när två tredjedelar av de anställda på enheten för arbetslivsinriktad rehabilitering kommer att sägas upp. Trots att det i januariavtalet står att insatser för de funktionsnedsatta inte ska beröras.
Denna kraschlandning borde inte få ske under en socialdemokratisk ledd regering. Nu står hoppet till att regeringen i vårbudgeten tillför mer pengar för att rädda åtminstone några kontor från nedläggning och se till att de mest utsatta får den hjälp de behöver.