Kanske är livet en resa?

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Gorm, Kallestad
Kanske är det så att livet är en resa, en vandring där värderingar prövas och omprövas, där vänner möts och skiljs.

Några hoppar av redan strax efter avgång och färre antal jämnåriga blir kvar under det resan fortsätter. Man är inte samma person, när resan närmar sig slutet. Livet lär en att tänka om vid blottläggandet av att mycket visar sig inte vara så som man var förvissad om att det var.

Man kan känna sig ensammast i världen bland många människor, man kommer hit till världen allena om man inte är tvilling, som ett oskrivet blad, varpå alla erfarenheter skriver sina tecken. Ensamhet är ibland självvald, men när vägen delas, är man tvungen att välja sin väg framåt. Den fria viljans alla val kan skapa otrygghet, ångest och rädsla. Att välja fly eller fäkta, vänta och se eller våga, passivitet eller vara aktiv framåt, och så till sist tvingas möta döden själv, förlora, schackmatt, mot den obeveklige, stränge liemannen.

Tror du på ödet? Är livet predestinerat och bestämt redan innan världens grund blev lagd? Var livets bok redan färdigskriven, innan du blev född? Då hjälper ju inget, det som sker, det sker: Que sera, sera. Livet blir som det blir eller kanske något annat, den fria viljan med dess oändliga valmöjligheter.

I denna stund ifrågasätts om verkligheten ska avslöjas, om media ska tiga med sanningar, att inte informera och avslöja, där möjligheternas gränser bryter mot vad som är skrivet i konventioner. Det andra alternativet att stå fri från politiken och makten. Alla vet vad som är möjligt inom miljö och migration, ändå talar många om ett tvingande imperativ, ett fritt och öppet land för alla.

Man ser på andra att tiden inte stått stilla, spegeln är bäst att lägga undan.

Tänk så många förlorade generationer genom krig, så många äktenskap krossade och föräldralösa barn. Så mycket onödigt lidande, svält och hunger för starka människors oklokhet och makthunger.

Finns det kanske någon som osynligt rycker i trådarna i livets teaterskådespel? Många kan och vill utifrån erfarenhet svara ja eller nej på den frågan. Är vi marionetter som styrs från ovan av en osynlig hand, är vi sargade deltagare i livets skuggspel? Påsken berättar om vägen, sanningen och livet.

Nu närmar sig snart den tiden, då vi symboliskt kan följa med Jesus på vandringen upp till Jerusalem. Jag var på Patmos en gång, vilket var en upplevelse. Ön med berget och grottan, där Johannes uppenbarelser kom till. Ovanför låg ett gammalt kloster, många skolklasser besökte klostret den dagen med palmkvistar i sina händer. Ändå tror jag, som många andra sökare efter nåden, vara bättre att vandra i tro där man bor. Jerusalem är säkert månglarnas plats i dag, och på Patmos körde munkarna stora motorcyklar upp och nedför berget, ett nog så kontrasterande inslag i miljön.

Jag vill hava Jesus med mig, jag vill vandra i hans spår, sjunger goda kristna, om den väg som till himmelen bär. Ibland kan du finna svar på de mest vidunderliga sätt på alla dina bekymmer du anförtrott den osynligt närvarande kraften bredvid dig. Även då du inte märker gensvar och stöd, ser du målet dunkelt skönjas i fjärran, ur natt och nöd.

Det är stort!

Så går vi resande upp på vägen till Jerusalem, vi är smärtsamt förbundna, jag slår upp psalm 498:

Ett, Jesus än påminner jag: led du min vandring, dag för dag och mig på vägen skydda. I mörker var mitt klara ljus, i fattigdom mitt rika hus, i storm min lugna hydda. Var min stav, till min grav, dryck och föda, ro i möda, allt i alla. Sist min själ till himlen kalla.

Den goda viljan

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.