Ångest: smilgubbarna attackerar!!!

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Det är svårt att kommunicera i dag. Utvecklingen har rusat framåt och dragit med sig språket, tills det slutligen är uttänjt som ett gummiband. I gummibandet har börjat uppstå sprickor.

Jag menar: När blev det ett socialt misstag, rentav en förolämpning, att avsluta en mening med punkt?

Dagens kommunikation har skapat förvirring och urholkat våra tecken, vilket oroar krönikören.

Det slår mig när jag ska skriva ett sms till en gammal skolkamrat att någonting är fel. Sedan jag lärde mig att skriva har valet av vilket skiljetecken som jag ska använda i slutet av meningarna gått instinktivt, men plötsligt känner jag att jag velar.

Med svettig tumme testar jag mig fram:

Vi ses där. (hotfullt! Kommer hon tro att jag är arg?)

Vi ses där! (påfluget! Och lite väl peppigt på ett läskigt sätt)

Vi ses där (slarvigt! Inget skiljetecken alls. Vad är jag? Elva?)

Efter tre helt meningslösa minuter, bestämmer jag mig för utropstecknet. Det skaver i mig, det medges, men symbolen känns ändå som det mest neutala av bara dåliga alternativ.

Som ytterligare ett exempel på hur besynnerligt läget har blivit kan vi ta den här meningen:

”Jag är inte arg.”

Tror man personen? Inte alls. Precis så skulle ju bara en passivt aggressiv och bitter människa uttrycka sig. Den försmädliga punkten har blivit ett redskap för ligister, sårade älskare och tvättäkta as, och utropstecknet det enda sättet att förmedla någon form av välvilja.

Så brukade det inte vara. Det fanns en tid då det var utropstecknen som ansågs extrema. I Nordisk familjebok från 1926 kopplas tecknet ihop med upprörda känsloyttringar, så som förtjusning, smärta, förtvivlan, överraskning och avsky. Så sent som på 2000-talet fick journaliststudenter i Sverige höra det slitna skämtet om att de bara hade tillåtelse att använda ett enda utropstecken i sina karriärer – och nåde dem om det gjordes till någonting mer lättvindigt än, typ, RYSSLAND ANFALLER och MARSIANERNA ÄR HÄR.

Allt eftersom tecknet förlorar sin kraft och blir stillsammare, mildare, neutralare, finns det egentligen bara en väg att gå om man framöver vill uttrycka någon sorts upprymdhet: Fler utropstecken. Sedan, när smärtgränsen nåtts med fem-sex stycken per mening, måste all interpunktion ersättas med smilgubbar för att komma åt samma effekt, därefter med ännu fler smilgubbar, tills allt vi gör är att bombardera varandras telefoner med små bilder av leende tomtar, hjärtan, bajskorvar, flamencodansöser och zucchinis (tro mig, jag har en smartphone-beväpnad systerson i mellanstadieåldern; förändringen är på väg).

Min ångest över det här är total och vore ett ypperligt tema för Black Mirror, serien som undersöker vilka fruktansvärda konsekvenser modern teknik och människans naivitet kan leda till om de kombineras. För att vår historia inte ska sluta lika mörkt som något av seriens avsnitt, föreslår jag en alkolås-lösning:

Så fort någon använder mer än ett utropstecken per sms eller mejl bör telefonen slockna. Försöker man igen inom ett dygn får användaren en icke-dödlig men extremt obehaglig elektrisk stöt.

En tredje gång? Då kan alla lika gärna få hållas. Vad tjänar det till? Skriftspråket har redan barkat åt skogen, och vi är oförbätterliga!!! :(