Mötet som förändrade spelet

Krönikor
PUBLICERAD:

Det är en gång för alla märkligt när och var och hur man träffar människor. Och vad dessa möten leder till. Som de tre vise (?!) männen som jag sprang på i Slovakien för en månad sedan.

Jag misstänker att många av er inte har varit Banská Bystrica, så låt mig börja från början. Varje februari arrangeras där en internationell höjdhoppsgala, en gala som jag hade äran att både hoppa och vinna vid inte mindre än fyra tillfällen i min karriär. När galan i år firade 25 år och Sofie Skoog dessutom skulle hoppa den var jag således inbjuden som både coach och hedersgäst.

Kvällen innan galan var det stor baluns i stadshuset där gamla höjdhoppsfilmer visades och historier om desamma dryftades blandat med så kallade kulturella inslag centrala Slovakien. Efteråt var det mingel och middag och det var då det hände.

Tävlingens starke man, som jag känner väl vid det här laget, kom fram till mig och undrade om jag möjligen kunde skriva några autografer till tre av hans vänner som samlade på sådana. Autografer alltså, inte vänner. Eftersom jag i princip hade ätit upp så var det väl lika bra att få det gjort på en gång och medan två av dem dukade upp det som signeras skulle ställde jag mig och pratade med den tredje.

En sak som dock gnagde lite i huvudet på mig när vi stod där och pratade var den pin han hade på kavajslaget. Det var något oerhört bekant med den, men jag kunde för min själ inte placera den. Förrän han berättade att han och hans två kollegor var oroade för barns stillasittande och därmed försökte utveckla olika spelappar som förhoppningsvis skulle få barnen att intressera sig för idrott och därmed vilja testa själva. Bland annat hade de gjort ett skidskyttespel, ett tennisspel och – ett backhoppningsspel.

Och där trillade polletten ner!

Det var ju där jag hade sett den där symbolen han hade på kavajen. Varje gång jag startat upp backhoppningsspelet som jag varit helt besatt av de senaste två veckorna. Det var alltså han som utvecklat det. Jag drog fram min telefon och visade honom att jag minsann spelade hans spel, han blev eld och lågor och kanske dansade han till och med en liten spontan dans där han stod.

Genast loggade han in på mitt konto och gav mig en miljon diamanter att använda för att kunna fylla på med energi och göra ännu fler hopp varje dag. Världen låg nu öppen för mig i spelet, inget hindrade mig längre från att bli världens bäste backhoppare.

Utom en enda sak.

Det var inte roligt längre.

Nu var det inte längre upp till mig att bli bra. Istället kändes det som om jag hade fuskat och hoppen jag gjorde var inte längre var lika viktiga eftersom jag nu kunde göra hur många som helst. Jag stretade på en dag eller två till, men lusten hade liksom runnit av mig.

Så det var ett trevligt möte och samtal och han gjorde mig en tjänst – men effekten blev den totalt motsatta mot vad vi båda räknat med.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.