• idag
    14 aug
    25°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    15 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    16 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    17 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    18 aug
    27°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kvinnodag och hederskultur

Debatt
PUBLICERAD:
"Hela Gösta Berlings saga bärs upp av Selma Lagerlöfs starka medvetenhet om en ursvensk hederskultur."
Foto: Svenska Dagbladet / TT
Selma Lagerlöfs ord gäller fortfarande.

Varje år, den åttonde mars firade länsman Scharling sin födelsedag i Sunne med en stor fest, läser vi i Gösta Berlings saga från 1891. Men när grevinnan Dohna kommer till festen och ser majorskan på Ekeby sitta i häkte bakom galler efter att ha gjort ett misslyckat försök att få tillbaka Ekeby, som kavaljererna drivit henne från, då försvinner kalashumöret och hon går till länsman och ber honom släppa majorskan fri. Selma Lagerlöf skriver: ”Det går väl an att vara glad, när man inte ser sorgen, blott hör den omtalas som en gäst i ett främmande land. Värre är det att bevara hjärtats glädje, när man står öga mot öga med nattsvart, bistert blickande nöd.” Hela Gösta Berlings saga bärs upp av Selma Lagerlöfs starka medvetenhet om en ursvensk hederskultur. I boken pryglas kvinnor, kastas ut ur sina hem som straff för sin självständighet och mäns befallningar väger tyngre än kvinnors sanningar.

Dagligen förfasar vi oss över klansamhällen och hederskulturer i främmande länder, där kvinnor utsätts för ett ofattbart våld. Så är det ju inte hos oss. Ja, det är frågan. Kanske lever vi också här i Sverige i efterdyningarna av det klansamhälle som präglat vårt land under långa tider. Vi har släkt- och yrkesklaner, klaner inom underhållningsbranschen och bland akademiker, vi har näringslivs- och politikerklaner, som följer den yrkeskollegialitet och hederskultur de alltid haft, inte minst vad gäller synen på kvinnan. Och så har vi det kvardröjande klassamhällets starka klaner. Det har alltså tagit lång tid för Sverige att gå från klansamhälle till demokrati och kanske är den kampen inte slutförd än.

På en bal råkar den vackra Marianne Sinclair kyssa Gösta Berling inför öppen ridå. Där spelar också Gösta Berling kort med Mariannes far, som spelar bort allt han äger och har, och till sist också spelar om sin dotter. Förlorar han så får Gösta Berling Marianne, om hon säger ja till honom. Melchior Sinclair förlorar och får nu också höra att Marianne kysst den avsatte prästen. I fruktansvärd ilska far han då hem med hustrun men utan Marianne, som får springa hem från Ekeby i tunna balskor i februarisnön. Berättelsen är förfärlig och den är svensk.

Selma Lagerlöf skriver: ”När hon nådde gården, voro alla dörrar stängda, alla ljus släckta. … Hon gick fram och slog ett par tunga slag på ingångsdörren. Hon fattade i dörrvredet och skakade, så att det dånade i hela huset. Ingen kom och öppnade, men när hon ville släppa järnet, som hon med bara händer hade gripit i, slets det fastfrusna skinnet från handen. Den store brukspatron Melchior Sinclair, hade rest hem för att stänga Björnes portar för sitt enda barn. … Han hatade sin dotter, därför att hon tyckte om Gösta Berling. … Så ursinnig hade ännu ingen sett honom. Värre sorg hade aldrig gått över honom. Hade dottern kommit inför hans ögon, så hade han kanske dödat henne. Hon hade varit hans stolthet, hans ära. … Ska han inte förkasta henne, stänga sin dörr för henne, när hon vill vanära sin höghet med att älska en sådan man?”

Marianne hör sin mor innanför porten och försöker bli insläppt. Modern ”lade sin hand på låset för att öppna, men i detsamma hördes tunga steg i vindstrappan, och en sträv röst kallade henne tillbaka.” Sedan stegras våldet: ”Marianne hörde något förfärligt. … Hon hörde skrällen av ett slag, av ett käpprapp eller en örfil, så förnam hon ett svagt buller och så återigen ett slag. Han slog hennes mor, den förskräcklige! Den kämpastore Melchior Sinclair slog sin hustru!”

Detta har Selma Lagerlöf inte tagit ur tomma luften eller från främmande länder. Det har hon lyssnat till i berättelser från gårdarna i Fryksdalen med den ursvenska patriarkalism som härskade där och överallt i Sverige.

En gång enleverar Gösta Berling också grevinnan Elisabeth Dohna, för att hon vägrat dansa med honom, men kör till slut tillbaka henne hem till Borgs herrgård. Grevinnan ber honom att följa med in en stund, för hon har räknat ut att greven då kommer att skälla ut Gösta Berling och kavaljererna för deras tilltag, och förbjuda dem att komma till Borg igen. Men när greve Dohna får höra att Gösta Berling har kidnappat grevinnan för att hon inte velat dansa med honom, tar han genast kavaljerernas parti, mot sin hustru: ” ”Tyst!” sade han. Och han rätade upp sig för att hålla strafftalet till henne. ”Ve dig, att du, som är kvinna, har velat sätta dig till domare över män!” säger han. ”Ve dig, att du, som är min hustru, vågar förolämpa någon, vars hand jag gärna trycker!” … Hon var så hjälplös bland dessa hårda män, och nu vände hennes enda försvarare sig mot henne.”

I morgon är det återigen den åttonde mars och Selma Lagerlöfs ord gäller fortfarande: ”Det går väl an att vara glad, när man inte ser sorgen, blott hör den omtalas som en gäst i ett främmande land. Värre är det att bevara hjärtats glädje, när man står öga mot öga med nattsvart, bistert blickande nöd.” Om vi kan se klart att vi också här i Sverige, hundra år efter demokratins genombrott, lider av sviterna efter det svenska klansamhället, kan vi kanske lättare se att vårt svenska kvinnoförtryck och det som vi betraktar som ett främmande kvinnoförtryck har samma rötter. Då kan vi kanske ta ett samlat grepp om allt kvinnoförtryck, där ju Internationella Kvinnodagen alltid är en dag att ta avstamp i.

Margareta Brandby-Cöster

Präst och teologie doktor

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.