Producenten – en osynlig kraft

Krönikor
PUBLICERAD:
"Det är vi producenter som bygger plattformarna. Vi ser till att det händer något."
Foto: Izabelle Nordfjell/TT
Jag har arbetat som kulturproducent i stort sett hela mitt vuxna liv.

När jag var fjorton år gammal så hoppade jag in i en nystartad SSU-förening i Sunne där ingen var socialdemokrat men alla ville arrangera konserter. För att vi ville att det skulle hända något. Vi började smått på folkan i Rottneros med att boka demoband som Gehenna från Forshaga, Shine från Kil och Burst från Kristinehamn. På så vis fick Sunnes lokalband en möjlighet att spela med andra. Vi bodde i en liten kommun där det inte fanns folk nog för att punkare skulle vara en krets och syntare en annan eller hårdrockare en tredje. Istället var allt en enda subkulturell röra av indiepop, grunge, synt, punk, metal och hardcore. Det här var innan internet så enda sättet att träffa folk utanför kommungränserna var just genom spelningar. Så när vi arrangerade våra grejer i Sunne så kom det tio pers från Kil, tre punkare från Sysslebäck. Första gången jag hörde Smashing Pumpkins låt Today så var det i coverform, framförd av bland annat Calle Olsson från Kil under en soundcheck med bandet Krautlab. Calle skulle senare börja spela med Luleåbandet Bear Quartet.

Ett år efter våra två första trevande arrangemang ville vi göra mer. Vi hade en väldigt bra kille som jobbade på fritidsgården. Jonas. Han ville gärna hjälpa till. Men fritidsgården fick inte vara partipolitisk. Så vi la ned SSU-föreningen. Tömde kontona och flyttade alla pengar på nystartade politiskt oberoende musikföreningen Sunne MU:s konton. Nu började vi boka band med skivkontrakt. Vi var femton då. När vi lärde oss hur man ringer till bokningsbolag. Skriver kontrakt. Prutar ned priser. När vi var sexton tog vi vårt första amerikanska punkband till Sunne. Alla på högstadieskolan gick på spelningarna. Det var ju det som hände. Genom att boka förband från andra kommuner växte vårt nätverk. Det kom folk från hela Värmland.

På den vägen är det. Jag jobbar fortfarande som producent i kulturvärlden. För att jag vill att det händer något. Jag har kanske slutat arrangera spelningar idag, även om det ska erkännas att det är mitt rätta element. Det finns få så starka kickar som att göra investeringen i att boka ett band. Tjata på folk. Och sedan på kvällen stå och hoppas att det ska komma nog med folk för att inte bara klara ekonomin utan för att kvällen ska bli så magisk som man hoppats. Istället har jag gett ut böcker, gjort film, skriver, arbetar som textredaktör åt andra. Kulturproducentens jobb är att skapa plattformar åt andra.

Därför är det märkligt vilken låg status producenter har inom kulturlivet. Från första början lärde vi oss att som arrangör får man nöja sig med att man skapat något. Vi arbetade ideellt och förväntades göra det. I varje kulturförening jag involverat mig i, i nästan varje projekt där jag sökt finansiering, ifrågasätter ingen varför du behöver kunna ersätta musiker eller konstnärer. Att du själv måste få betalt ses däremot inte som en självklarhet. Förläggaren förväntas dra in sin lön på försäljning. Konsertarrangören ska helst vara ideell. Det finns nästan inga arbetsstipendier för producenter. Tvärtom var det så att i många år så kunde inte kulturproducenten av utställningen söka projektbidrag från konstnärsnämnden. Idag har jag tillgång till stipendiesnurran. För att jag skrivit en roman och kan kalla mig författare.

Det är vi producenter som bygger plattformarna. Vi ser till att det händer något. Vi bygger nätverken. Skapar scener.

Skulle jag önska mig något av framtidens kulturpolitik så är det att det synliggörs.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.