Min personliga förvarning om kalla krigets slut

Krönikor
PUBLICERAD:

Sensommaren 1989 rullade en minimal bil upp på tomten till mitt föräldrahem i Torsby. Ut klev ett ungt polskt par som via teckenspråk och stolpig tyska frågade om de fick tälta.

Jag var 16 år när det begav sig och hade ingen uppfattning om att världen rätt snart skulle förändra sig i grunden. På hösten samma år föll Berlinmuren och snart var kalla kriget historia. Marek och Agnieszka, som paret hette, utgjorde så här i backspegeln en klockren förvarning.

Polens frigörelse från de sovjetiska ledbanden hade pågått länge, mot slutet av 1980-talet blev det även fritt fram att lämna landet. Många åkte norrut för att plocka lingon och blåbär. På nån månad kunde de få ihop motsvarande en årslön – även om det också förekom problem. Vissa fann att stöld var ett lättare sätt att tjäna en slant. Jag minns Mareks vredgade anletsdrag då han berättade om dylika landsmän som han stött på.

Vänner till min familj var senare nere och hälsade på paret och deras barn. På bara några få år fick de det enormt mycket bättre. De kunde byta sin Trabant som de köat i åtta år för mot en bättre bil, och de fick en ny lägenhet.

Nu ser vi landet ta en vändning mot nåt helt annat: mot auktoritetstro, främlingsfientlighet, slutenhet för omvärlden. En riktigt otrevlig trend. Och jag tror att Marek och Agnieszka instämmer.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.