Världens bästa drog på rea

Krönikor
PUBLICERAD:

Vi är fortfarande i startgroparna av det här årets bokrea. I handeln myllrar det av folk. Det är inte utan att man tänker på hur Olof Lagercrantz en gång liknade läsfebern vid en sorts narkomani, med bokhandlare och bibliotekarier som ”skyndar mellan hyllor och bord med Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak”.

Läsfeber har liknats vid en drog. Men läsning kanske hellre bör klassificeras som en medicin då litteratur skrivs ut på recept nuförtiden. Böcker river murar och öppnar dörrar, resonerar krönikören som tar avstamp i vad litteraturen betytt för två Nordkoreanska avhoppare.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Visst skojade han, Olof – men kanske var han någonting på spåren. Läkare i Storbritannien har nämligen börjat skriva ut böcker på recept, medan somliga av landets vårdinrättningar i dag samarbetar med biblioteken för att kunna ge patienterna smidigast möjliga tillgång till romaner.

Varför?

Jo, att kunna spegla sig i litteraturen har visat sig vara rena underpillret mot sjukdomstillstånd som depression och anorexi. Den välvilliga drogen bekämpar dessutom stress och kan förbättra både nattsömn och fokuseringsförmåga.

I två självbiografier av avhoppare från Nordkorea – Jang Jin-Sung och Yeonmi Park – framgår det att böcker kan lindra betydligt mer än bara nedstämdhet och stressmage.

Jang Jin-Sung, tidigare högt uppsatt funktionär i Nordkoreas arbetarparti och en av diktatorns egna favoritpoeter, berättar om hur han en dag kom över ett extremt sällsynt exemplar av Lord Byrons samlade verk. Förbluffad insåg han under läsningen att ord som ”käre” kunde användas för att beskriva vanliga människor, inte bara Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Det öppnade hans ögon:

”Dessa dikter bevisade att det fanns känslor som kunde upplevas på det privata planet, känslor som inte hade med ledaren att göra. Det kanske är något som tas för givet i resten av världen, men för mig var det en häpnadsväckande uppenbarelse, och jag greps plötsligt av en längtan efter att förklara en kvinna min kärlek. Jag ville bli förälskad.”

En liknande historia har Yeonmi Park om den närmaste tiden efter sin landsflykt, då hon slukade böcker som andra andas luft (i det hårt censurerade Nordkorea hade de varit en bristvara). Till en början var det för att stänga ute verkligheten och blocka fasansfulla minnen från diktaturen. Så småningom insåg hon dock att läsningen kunde förändra sättet hon såg på sitt eget liv:

”Efterhand upptäckte jag att ju mer jag läste, desto djupare blev mina tankar, desto bredare blev min utblick och desto mindre ytliga blev mina känslor”.

Hon fortsätter:

”Det kändes som om Orwell visste varifrån jag kom och vad jag hade gått igenom. Djurfarmen var verkligen Nordkorea, och han beskrev mitt liv. (…) Nordkoreas makt över mig försvann i och med att dess fasor reducerades till en enkel allegori. Det hjälpte till att göra mig fri.”

Många olyckskorpar siar om bokreans död och har gjort så i flera decennier. Folk läser helt enkelt mindre, säger de; intresset är inte lika stort. För allas vår skull hoppas jag att de har fel. Böcker är en bräcka mot världens alla orättvisa murar, och bokrean ett av vår demokratis tydligaste friskhetstecken. Det skulle både Yeonmi Park och Jang Jing-Sung skriva under på.

Dagen då boken helt förlorat sin dragningskraft är trots allt dagen då människan kanske inte har något hopp kvar.