Disneyfiering och att växa upp

Krönikor
PUBLICERAD:
Det här måste ändå vara någon form av rekord, tänker jag.

Den nya Legofilmen, som i ärlighetens namn inte är så särskilt bra, har precis övergått i eftertexter och där sitter jag och snörvlar. Det har ju hänt förut och det händer igen. Ett tag gick Bilar orimligt ofta på vår tv. Så där orimligt ofta som när en treåring får bestämma vad hen helst vill se i hela världen och det enda valet ändå är Bilar. Och varje gång, i slutet, var jag tvungen att titta bort. Annars hade tårar och snor börjat rinna igen. Fast jag visste att det är en film. Fast jag visste vad som händer. Fast jag visste vilka plattityder som skulle komma.

Förra helgen såg vi Coco. Jag grät som ett barn, medan alla barn i närheten betedde sig vuxet. Samma sak med Modig. Med Frost. Med Sune. Det är inte rimligt detta.

Jag borde växa upp. Bli hårdare. Frågan är bara hur man härdar sig, hur man blir en sån som kan se inte så sorgliga filmer utan att gråta ögonen ur sig? Kanske får jag ägna en helg åt att lyssna på Vikingarnas Den stora dagen på repeat? Kanske får jag Clockwork orange-titta på när bröderna Lejonhjärta ger till sig av Nangilima? Eller så får jag bara stålsätta mig och inse: livet är inte en Disneyfilm.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.