Starrin sonderar: självmord förr och nu

Debatt
PUBLICERAD:
Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT
STARRIN SONDERAR: I serien "Nyfiken på forskning" intervjuas Kristian Petrov – docent i idéhistoria och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet. Han disputerade 2006 vid Göteborgs universitet på en avhandling om kommunismens fall i Sovjet. Han forskar om hur föreställningar om självmord och psykisk ohälsa förändrats över tid. På fritiden rockar han loss i bandet Disharmonikerna, som inom kort släpper en singel.

Det är fascinerande att lyssna på Kristian Petrov. Idéhistoria är spännande. Kristian förklarar:

– Idéer och begrepp som människor har haft under historiens gång hänger inte fritt i luften. De är inte bara produkter av verkligheten. De skapar också verkligheten.

Kristian har forskat om självmord och psykisk ohälsa över tid, utifrån ett idéhistoriskt perspektiv.

– Det är tabu att öppet tala om självmord, inte minst i media. Man tror att om man pratar om självmord kan det kan vara smittosamt och bli till en epidemi. Så var det också en gång i tiden när man ansåg självmord vara en synd.

– Synen på självmord har förändrats över tid. I antikens Grekland och i romarriket var självmord inte tabu. Hjältar begick självmord och det var då oftast en hedervärd handling.

– I antiken hade man 350 termer för självmord. Det gjorde att man kunde nyansera. De olika termerna talade om vilken typ av självmord det handlade om. Som exempel ”Att falla över sitt svärd” var ett ärofullt och hjältemodigt självmord. Liknar harakiri.

På 500-talet blev det förbjudet att ta livet av sig i den kristna delen av världen.

Anledningen var att det fanns alltför många som ville dö martyrdöden. Man tog livet av sig som ett sätt att bekämpa en orättfärdig överhet – och tillförsäkra sig en plats i himlen.

– Självmord blev en dödssynd. Lika dödlig som de värsta synderna. Självmördaren fick inte längre begravas på kyrkogården bland andra. Det kunde hända att man begravde självmördaren vid en oansenlig korsväg.

Men det blev inte bara förbjudet att ta livet av sig. Även tankar på självmord förbjöds. Det blev också förbjudet att förtvivla, för det sammankopplades med att tvivla på Gud.

Vad gjorde människor som inte ville leva då det vara förbjudet att ta livet av sig? Det hände att man dödade andra för att själv få bli avrättad, berättar Kristian och fortsätter.

– Det finns många exempel på kvinnor som dödade barn för att själva få dödsstraff. För då kläddes man inför avrättningen upp i fina kläder och fick också syndernas förlåtelse.

Kristian berättar att efter medeltiden inträder en öppnare diskussion om självmord samtidigt som vi får en enorm förändring av livsvillkoren. Industristäder uppstår med ohälsosamma förhållanden.

– Självmorden kom att öka enormt under 1800-talet. Och studier visar att självmord ökar under brytningstider både under perioder av snabb ekonomisk tillbakagång som under snabb ekonomisk tillväxt.

Kristian säger att betydligt fler män tar livet av sig än vad kvinnor gör och jag frågar vad det kan bero på.

Han berättar att i samband med framväxten av ett borgerskap som började ta form på 1800-talet blev självkontroll ett honnörsord. Det handlade om en allt starkare kontroll av egna känslor.

– Män slutade gråta på 1700-talet som ett led i den borgerliga livsstilen. Och gråt blev ett tecken på manlig svaghet. Aristokraten som var borgarens motsats hade nära till både gråt och skratt.

På bara några generationer skapar undertryckandet av gråten en fysiologisk effekt hos män. Män lär sig tidigt som pojkar att det är omanligt att gråta och därför måste gråten hållas tillbaka.

– Det finns en hel del belägg för att när man hämmar känslan av att vilja gråta hämmar man också känslan av sorg – och indirekt känslan av glädje.

Skam och självmord hänger samman, säger Kristian. I det moderna samhället tenderar skamkänslor att öka. Motgångar i livet som att bli arbetslös eller gå i konkurs upplevs som förebråelser som man är personligt ansvarig för.

– Män är sämre på att visa känslor och inte så benägna att tala om sina problem och då växer skammen. Och när man håller skammen för sig själv sätter den djupa spår. Män delar inte sin skam och erkänner den inte vilket kvinnor är bättre på.

Kristian Petrov har funderat mycket på hur självmord kan förebyggas. Hos de gamla upplysningsfilosoferna fanns embryo till ett folkhälsopolitiskt preventionsprogram.

– Man tänkte sig att om samhället blir fritt och jämlikt kanske individen väljer Hamlets ”vara” istället för ”inte vara”.

Därför, säger Kristian, är det viktigt att fokusera på livsförändrande åtgärder som integration, jämställdhet, tillgänglighet och på saker livsviljan kan frodas i. På platser där man kan mötas och glädjas.

Jag lyssnar. Tankarna flyger iväg. Tänker på Galenskaparna: Det ska va' gôtt å leva.

– I den kristna traditionen är världsliga känslor negativt om de inte är riktade mot Gud. Glädje måste ha Gud som objekt. Sorg är fel. Den föreställningen lever kvar och det hindrar oss i det dagliga livet.

Kristian säger att det är också viktigt att man inte tabubelägger självmord.

– Man skall kunna tala om sin ovilja att vilja leva. Det har visat sig att när man börjar samtala kan oviljan att leva istället övergå till en vilja att leva.

– Vi måste få visa känslor. Till och med vrede. Skapa ett klimat där det välkomnas.

– Självmord har ofta sin grund i känslan att vara ”utanför” gemenskapen.

Det finns något allmängiltigt i tankar om att inte vilja leva. Därför är det, säger Kristian:

– Viktigt att man möter den självmordsbenägne på ett sätt som inte ger intrycket att självmord är något sjukt.

Det är dags att runda av. Och jag ställer den obligatoriska avslutande frågan om vad han gör på fritiden.

Kristian berättar att han håller på både med vinterbad och barfotalöpning.

Jag märker att det finns annat i gömmorna. Det kryper fram att han på fritiden rockar loss med sin gitarr i bandet Disharmonikerna. Bandet släpper inom kort en singel och till våren deltar de i två musiktävlingar.

– Mina arbetskamrater vet inte om att jag också är musiker, säger han lite blygt.

Bengt Starrin

Professor emeritus

Karlstads universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.