Det förtrampade Venezuela

Debatt
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Rodrigo Abd
Framför mig på mitt skrivbord ligger sedan några dygn en ledarartikel från Svenska Dagbladet. Den är skriven av en Jesper Sandström, publicerades den 31 januari och behandlar krisen i Venezuela. ”Ännu ett socialistiskt experiment kollapsar” lyder rubriken.

Anmärkningsvärt är att vare sig USA eller Trump-administrationen nämns en enda gång i Sandströms ledare. Det är något av ett konststycke. Att skriva om dagens Venezuela utan att ens för ett ögonblick låtsas om Förenta Staternas existens borde vara lika omöjligt som att dra hundratals Göteborgsvitsar utan att namnge Kålle och Ada eller som att utesluta Erik XIV i en dokumentär om Sturemorden. Hela Latinamerika har alltsedan 1900-talets början, eller ännu tidigare, varit USA:s bakgård. Venezuela har inte gjort sig känt över världen för någon gigantisk produktion av dadlar eller kokosnötter – det hade nog varit relativt problemfritt – men väl för sitt innehav av jordens största oljereserver. Givetvis ingår detta faktum i helhetsbilden.

SvD är en borgerlig tidning. Därför höjer jag inte på ögonbrynen när Sandström tar heder och ära av, i tur och oordning, Jonas Sjöstedt, Åsa Linderborg, Hugo Chávez och Stefan Löfven och senare avfärdar dem som oanständiga. Inte heller är det förvånande att ledarskribenten tar kraftfullt avstånd från allt vad socialism och vänsterengagemang heter. Sådant tillhör dagspolitikens växelmynt.

Att Venezuela skulle vara socialistiskt är emellertid en vanföreställning. Tidigare under Chávez och nu under Maduro (och/eller Guaidó …) är Venezuela ett kapitalistiskt land med en statskontrollerad oljeindustri, ungefär som Muammar Ghadaffis icke-socialistiska Libyen före 2011.

Några socialistiska länder har aldrig existerat, i varje fall inte på himlakroppen Tellus på vilken de allra flesta av oss framlever våra dagar. En vanlig uppfattning är att Sovjetunionen och dess satellitländer i Östeuropa var socialistiska stater, till och med de första på jorden. Det stämmer inte alls. Så gott som undantagslöst handlade det om toppstyrda enpartidiktaturer, tidvis monstruösa sådana. Socialism är något helt annorlunda. Ett socialistiskt samhälle är en ekonomiskt, kulturellt och teknologiskt mycket högt utvecklad organism, där folket har makten och demokratin ges fritt spelrum på alla nivåer. Först när samfälligheten är genomdemokratiserad går det att tala om socialism. Flerpartisystem, rimligtvis också parlamentarism, är steg på vägen till detta – säkerligen avlägsna – mål. Självfallet är det dithän vi strävar.

Tanken att Sovjetunionen, Kina och flera andra länder är eller har varit socialistiska upprätthålls med krampaktig envetenhet av två stora, men diametralt motsatta, läger – dels av alla människor som på olika sätt investerat i sovjetmakt, leninism och maoism och till varje pris vill försvara de ”socialistiska landvinningarna” och sina egna snedsteg, dels, och inte minst, av alla de miljoner antisocialister som faktiskt VET att alla hittillsvarande socialistiska experiment har slutat illa.

Både övertygade socialister och de som vill misskreditera socialismen ställer sig alltså, från helt skilda utgångspunkter, på Vladimir Iljitj Lenins axlar. Med emfas hävdar man på ömse sidor att stormningen av Vinterpalatset och 1917 års oktoberkupp öppnade upp för ett helt nytt samhällssystem. Så var det kanske. Men det var ingen socialism, utopisk eller annan, som föddes. Det var i stället ett byråkratiskt envälde under nya tsarer.

I en rad länder i tredje världen – Kuba, Tanzania, Angola, Mocambique, Guinea-Bissau, Vietnam, Laos, Pol Pots ’Demokratiska Kampuchea’ 1975–78 o s v – har de styrande, med uppsåt som varit mer eller mindre rena, försökt införa socialism. Det har alltid misslyckats. I bästa fall har man under ett kortare tidsskede lyckats omfördela jordarna, utjämna inkomstskillnaderna, alfabetisera massorna och mätta de hungrande, men förr eller senare, oftast förr, har de storstilade planerna havererat. Ambitionerna kan ha varit aldrig så uppriktiga. Något verkligt folkvälde och någon genuin demokrati har dock aldrig etablerats. Till det har den materiella utvecklingsnivån varit på tok för låg.

Nu befinner sig Venezuela i stöpsleven.

Mina kunskaper om detta land är ytterst begränsade, men jag känner till att vanligt folk lider allvarlig brist på livsmedel och mediciner, att cirka tre miljoner (företrädesvis rika) invånare har tvingats fly på sistone, att styret är auktoritärt, att högre militärer har den egentliga makten och att korruptionen är utbredd. Onsdagen den 23 januari utropade sig högermannen Juan Guaidó, kongressens ordförande, till landets tillfällige president (efter att 24 timmar dessförinnan ha konfererat med Vita Huset). Högt räknat 3 sekunder efter sitt tillkännagivande erkändes Guaidó på diplomatisk väg av USA – obetydligt senare också av statsledningarna i Argentina, Brasilien, Chile, Colombia och Peru, d.v.s. av regimer som i vanliga fall aldrig skulle drömma om att göra USA till viljes...

Jag törs inte gå i god för att valet av Nicolas Maduro till president den 20/5 i fjol var hundraprocentigt okej. Förfarandet på själva valdagen tillfredsställde nog högt ställda formella krav – men förspelet var komplext och tvetydigt och oppositionen bojkottade, medveten om att Nicolas M skulle segra.

Självfallet är ingenting skrivet i sten. Men sammanfattningsvis tycker jag mig se att mönstret i princip är det gamla vanliga: den mäktiga grannen i norr hotar att gripa in militärt, sanktionsvapnen används synnerligen generöst – för att tids nog övergå i rena blockader –, Venezuelas officiella representanter demoniseras skamlöst, batterier av lögner ges spridning, propagandaapparaterna jobbar för högtryck och Förenta Staternas allierade i väst mobiliseras på bred front. Ännu ett de rikas krig emot de fattiga ställs i utsikt.

”Revolutionen är ingen tebjudning” har visst någon sagt. Om det vet jag noll och intet. Däremot råkar jag veta att socialismen – både i Sverige, Venezuela och alla andra länder – måste vara en tebjudning. Men till den bjudningen är det ännu långt, mycket långt, i dagens globaliserade och nyliberala värld.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.