Bot och bättring

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Baklampan funkade när jag cyklade hemifrån, jag lovar.

Men när konstapeln mitt i gatan står gör den förstås inte det. Och så får det ju inte vara, så med ett nyskrivet inbetalningskort i handen lommar jag därifrån med cykeln i släptåg. Och när den första impulsen – att flytta ut i skogen, hamstra mat och drivmedel och aldrig, aldrig mer ha något med det här jävla tjyvsamhället att göra – lagt sig tänker jag på att man inte alltid är så trevlig när man fått en bot. Man fräser och svär och är nog inte alls en särskilt god medmänniska. Och att konstapeln som mitt i gatan stod trots detta var väldigt vänlig och korrekt. Han gjorde det han skulle.

Jag till och med gillar honom, tänker jag, och i min fantasi har han ägnat hela natten åt att hålla staden trygg och säker. Och sen, frampå morgontimmarna, har något cykelhatande befäl tvingat ut honom för att bötfälla cyklister som i svinottan vinglar fram på dåligt plogade cykelvägar. I mitt huvud suckar polisen lite innan han tar sig an uppgiften: “Jaja, det är ju trots allt för trafiksäkerheten.” Och sen får han stå ut med mitt mutter.

Så när jag hämtar den numera i princip självlysande cykeln hos cykelhandlaren tänker jag att när den blir snodd, då hoppas jag att jag träffar en lika sympatisk polis igen. Och att myndigheten tar sig an uppgiften med samma nit.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.