Värsta sortens signalpolitik

Ledare
PUBLICERAD:

De flesta av de usla punkterna i överenskommelsen mellan regeringspartierna, Centern och Liberalerna handlar om att försöka straffa bort oönskat beteende. Sätta hårt mot hårt, piska framför morot. Och resultatet lär, förutsägbart nog, bli det motsatta.

I uppgörelsen mellan regeringspartierna, Centern och Liberalerna ingår att sänka ersättningen till de asylsökande som väljer "fel" eget boende.
Foto: Adam Wrafter/SvD/TT

Nu tänker regeringen med stöd av C och L försöka motverka utanförskap och segregation genom att göra människor som är både i utanförskap och segregerade ännu fattigare så att de förstår att utanförskap och segregation är dåligt.

Det är den allra värsta sortens signalpolitik – inte heller det är inom just migrations- och justitieminister Morgan Johanssons ansvarsområden första gången vi ser exempel på det.

I dag anvisas man som asylsökande i Sverige ett boende, huvudsakligen ett anläggningsboende i en gammal kursgård eller vandringshem eller liknande. Men man har också rätt att ordna boende på egen hand, genom att flytta in med släkt eller vänner som redan har ett boende i Sverige.

”Valfrihet” kallas det. Poängen när det genomfördes i mitten av 90-talet var nämligen att flyktingar och asylsökande själva skulle ta ansvar för sin etablering i landet. Skaffa jobb och bostad själva.

Men nu är det ju inte så enkelt.

Dagersättningen är densamma om du väljer ett eget boende som om du bor på ett anläggningsboende där maten inte ingår – 71 kronor för en ensam vuxen, 61 kronor för sammanboende vuxna och mellan 37 och 50 kronor per barn (men bara för två barn, har du fler halveras dagersättningen för dessa).

En exempelfamilj med två vuxna och två barn som bor i ett boende där mat inte ingår kan som mest alltså få drygt 6000 kronor i månaden i ersättning, pengar som förutom mat ska räcka till kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.

Om denna familj väljer bort ett anläggningsboende och istället flyttar in hos släkt eller vänner i avvaktan på att deras asylärende ska utredas, får de ingen extra hjälp till hyran. Ändå väljer många asylsökande ändå att göra detta.

På flykt långt hemifrån är det sociala nätverket viktigt, men med tanke på var en hel del av Migrationsverkets boenden legat och fungerat är det kanske inte konstigt om man hellre väljer misär i Stockholmsförort än misär i ett dragigt vandrarhem i glesbygd långt från en centralort.

Men eftersom asylsökandes släkt och vänner ofta själva är före detta asylsökande och låginkomsttagare handlar det ofta om lägenheter i socialt utsatta bostadsområden i storstäderna som egentligen inte har plats för ytterligare fyra personer, kanske inte ens en eller två.

Det blir kort sagt inte bra för nån.

Så nu vill regeringen få stopp på denna sociala segregation. Men inte genom att sätta igång och bygga fler billiga lägenheter där tiotusentals köar för en. Inte genom höja ersättningen till asylsökande för att ge dem möjlighet att hitta ett schysst boende som inte förutsätter madrasser på golvet i en bekants källare.

Inte genom att höja kvaliteten på anläggningsboenden ute i landet så att det ger riktiga förutsättningar till integration utanför storstäderna så att fler skulle se det som ett bättre alternativ än åtta personer i en trea i Rinkeby.

Nej, inte ens genom att helt sonika slopa ”valfriheten” för asylsökande att välja eget boende – utan genom att dra in dagersättningen till dem som ”väljer” att flytta in med släkt och vänner i ett utsatt område.

Fattiga ska göras fattigare så att de förstår hur de saboterar sina egna livschanser. Det är en så sorgligt ynklig socialdemokratisk symbolpolitik.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.