Låt inte stormakterna bestämma världens riktning

Debatt
PUBLICERAD:

Nu när Trump och Putin meddelat att USA och Ryssland kommer att lämna kärnvapensavtalet INF, har det blivit än viktigare att Sverige fullföljer och ratificerar FN:s kärnvapenförbud och sluter upp kring de 122 stater som gett sitt stöd till kärnvapenförbudet.

Foto: Pablo Martinez Monsivais

Det av mig tidigare citerade uttalandet från Olof Palme har tyvärr visat sig idag ha största angelägenhetsgrad:

”De som bestämmer över kärnvapnens användning spelar inte bara med sina länders överlevnad. De har också våra liv i sina händer. Därför måste vi andra, som inte har kärnvapen, göra vårt yttersta för att hävda våra intressen och för att påverka kärnvapenmakterna att inse sitt ansvar också mot oss.”

Det är hög tid att dra lärdom av historien och mobilisera mot stormakternas återgång till ”kalla-krigets” dagar.

Rådgivarna till Trump och Putin borde uppmuntra dom till en lässtund, för de liksom för vår egen regering och våra riksdagsledamöter är det angeläget att den närmaste tiden ta sig tid att läsa Michail Gorbatjovs politiska memoarer ”Som jag minns det” och Ronald Reagans ”Ett amerikanskt liv: memoarer!” för att dra lärdom av vad som krävs för att starkt motstridiga nationella intressen likväl lyckats ena sig kring världens intressen.

Trumps och Putins svek mot mänskligheten är, att det historiska INF-avtalet, (Intermediate-Range Nuclear Forces), som slöts i december 1987 i Washington mellan ländernas dåvarande ledare Michail Gorbatjov och Ronald Reagan nu kommer att upplösas. Ett avtal som strävade efter att avskaffa medel- och kortdistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer. Ett internationellt avtal som resulterat i att USA och Sovjetunionen/Ryssland förstört närmare 2 700 robotar. Både Gorbatjov och Reagan hade bl.a. tagit intryck av den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor med säte i Wien, som verkade under Olof Palmes ledning, då dess grundfilosofi manifesterades 1982 i – Gemensam säkerhet!

Gorbatjov beskriver i sina memoarer i kapitlet: ”En ny syn på världen. Mänskligheten är inte längre odödlig”, hur impulsen till avspänning och tanken om den gemensamma säkerheten för första gången officiellt kom till uttryck i Sovjetunionens utrikespolitik, när han är på statsbesök i Paris hos president Mitterrand: ”Det var då som jag sa att vi bor i ett och samma hus, i samma hem, även om en del går in i huset från en entré och andra från en annan entré. Vi måste samarbeta och upprätta samband i detta hus. Så hördes för första gången formuleringen: ’Europa är vårt gemensamma hem’. Detta yttrades i mitten av 1980-talet, som var en mycket ansträngd tidsperiod av det ”kalla-kriget” och följdes av initiativet till ett toppmöte i Genève 1985; då hade inte USA:s och Sovjetunionens högsta ledare träffats på sex år. Detta möte var inledningen till ett flertal möten på olika platser i världen och Gorbatjov sammanfattar mötenas karaktär och processen med följande mening: ”Långsamt. Mödosamt var det något hoppingivande i dessa skarpa meningsutbyten mellan USA:s president och mig och bland medlemmarna av delegationerna (…) underströk jag att USA inte fick tvinga sina normer på andra. Varje folk har rätt att göra sina egna val.” Likväl lyckades Gorbatjov tillsammans med Reagan utveckla en dialog som möjliggjorde kompromisser, som internt inom Sovjetunionens ledning kritiserades av flera för svaghet och undfallenhet gentemot USA.

Den slutliga deklarationen innehöll meningar, som dagens partiledningar och de svenska riksdagsledamöterna borde pränta in som grundläggande för de politiska besluten: ”ett kärnvapenkrig får aldrig utlösas, att i ett sådant kan det aldrig finnas segrare.”…och vidare syftade USA och Sovjetunionen efter att ”De båda sidorna skall icke sträva efter militär överlägsenhet.”

Storheten och vikten av detta bör också betänkas mot bakgrund av, att under Ronald Reagans tid som president i USA satsades stora summor på militär upprustning med en konfrontationsretorik parat med omfattande stöd till ”contras”. En gerillaverksamhet som skulle bidra till att störta progressiva regimer i Latinamerika. Reagan var också en av upphovsmännen till SDI, en rymdbaserad militär missil- upprustning. Det som kom att kallas ”Stjärnornas krig”.

Jag själv, som då var aktiv inom den Latinamerikanska solidaritetsrörelsen och varit närmare ett år i olika länder på den Latinamerikanska kontinenten 1979-1980 och besökte biståndsprojekt, betraktade Reagan som en krigshetsare av stora mått.

Reagans utrikespolitiska strategi innebar att USA genom den iscensatta kapprustningen skulle försvaga Sovjetunionens ekonomi och på så sätt få ett övertag i den ”terrorbalans” som rådde mellan länderna. Det var just denna strategi som bidrog till att öppna upp för de toppmöten som kom att ske mellan Reagan och Gorbatjov. Båda staterna hade fått stora problem med ekonomin runt all militär satsning och hade ett behov av förändring parat med den stora osäkerhet som de allt fler kärnvapnen hade skapat. I den kontexten blev en annan syn på tillståndet i världen möjlig. Motiven och argumenten förändrades vilket gjorde att relationerna mellan stormakterna förbättrades och nedrustningsavtalet, IFN, blev ett faktum. Avtalet fick stor konkret betydelse för kärnvapnens succesiva avskaffning. Detta trots att Reagan inledde sin presidentperiod med att kalla Sovjetunionen för ”ondskans imperium”. Att stormakterna under Reagan och Gorbatjovs ledning lyckades underteckna ett avtal som innebar att avskaffa och förstöra medel- och långdistansraketer kan knappast överskattas. Det var det första avtalet i historien som i detalj preciserat, ömsesidigt och samordnat förstöra en hel kategori kärnvapen.

Inom kort läggs kärnvapenfrågan på riksdagens bord för beslut. Låt då inte USA:s och Rysslands nuvarande statsledningar bestämma Sveriges säkerhetspolitik, utan rösta Ja! till FN:s kärnvapensförbud och slut upp kring de 122 staterna, så att du som riksdagsledamot visar en annan väg än upprustningsivrarnas och intar en oberoende nationell hållning.

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.