Att minnas för mycket

Krönikor
PUBLICERAD:
Att ha lätt för att minnas saker är en solklar fördel i frågesportssammanhang men samma förmåga kan ibland bidra till sömnlösa nätter, skriver Stefan Holm.
Foto: ADAM IHSE / TT
Jag har alltid haft lätt för att komma ihåg saker. Årtal, namn, händelser och inte minst egna upplevelser. Naturligtvis är detta en otrolig fördel om man ska vara med i diverse frågesportssammanhang. Men ibland kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk på människor som inte minns också.

Naturligtvis är det väldigt ofta en fantastisk fördel att kunna dra fram gamla regentlängder, höjdhoppsresultat, flaggor och huvudstäder ur skallen med en självklarhet som gränsar till galenskap. Men å andra sidan, vem är egentligen verkligt intresserad av vilket rumsnummer jag hade när jag hoppade SM i Gävle 2002?

Jag bodde alltså på rum 232. Det är ganska enkelt att minnas dock, jag hoppade ju 2.32.

Att jag däremot bodde på rum 111 på Hälsingegårdens vandrarhem i Falun den där natten innan jag klarade två meter på tävling första gången kanske verkar konstigare att jag minns. Det kan dock hänga ihop med att det var natten till den 11/1. Och att jag slog personbästa med 11 centimeter.

Jag minns inte bara att jag hoppat 476 tävlingar. Jag minns dessutom var och en av dem i mer eller mindre detalj.

Men varför kommer jag ens ihåg sådant där fortfarande?

Inte minst när jag inte ens kan minnas vad en mitokondrie egentligen är eller gör. Eller mest minns golgiapparaten för att det är ett roligt ord. Vad det är har jag bara en vag aning om.

Men samtidigt som mitt huvud alltså är sprängfyllt av glada minnen från min drygt 42-åriga jordevandring så poppar det då och då upp en massa annat tjafs. Likt Marcel Proust och hans madeleinekakor räcker det att passera genom Kristinehamn för att jag ska minnas en trettio år gammal, och ärligt talat helt betydelselös, pojklagsmatch som förlorades med 2-0 och där jag blev extremt felaktigt avblåst för offside när jag hade läge att komma i det närmaste fri med målvakten från halva plan.

Jag har också tackat nej till medverkan i diverse olika sammanhang genom åren enbart på grund av att den som frågar sagt eller skrivit något ofördelaktigt om mig vid något tillfälle.

Och det behöver alltså inte direkt ha hänt igår eller förra veckan. Eller ens ifjol.

Långsint? Kanske det. Ja, till och med förmodligen. Eller ja, garanterat. Men samtidigt skulle jag inte kunna samarbeta med någon som helt uppenbart inte respekterar mig.

Det jag däremot alltid finner märkligt är att dessa människor ytterst sällan inte ens minns det som sagts eller gjorts, inte ens när de blir konfronterade med det svart på vitt. Det är en egenskap som jag finner synnerligen intressant det där, inte minst för att jag i det närmaste helt saknar den. Har någon varit elak mot mig så minns jag det – och har jag gjort något elakt mot någon så kan jag garantera att jag minns det också. Något som, i mitt fall, leder till ett gnagande dåligt samvete över saker jag sagt och gjort. Även om jag förmodar att det ändå får klassas som en god egenskap att ha ett samvete och ångra sina dumheter så kan jag inte låta bli att, någon gång ibland, bli lite avundsjuk på de som tycks sakna ett sådant.

De måste helt enkelt ha det mycket enklare att somna vissa kvällar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.