(S)äkerhet i en osäker värld

Debatt
PUBLICERAD:
"Sveriges två år i FN:s säkerhetsråd, som letts av Wallström, har gett oss viktiga kontakter och ett gott renommé som bidrar till vår säkerhet även under kommande år."
Foto: Pontus Lundahl/TT
Den nya regeringen (Löfven II) tillträder i en tid av global oro. Blocken skaver mot varandra, och det har inte bara med Trump att göra. Handels- och teknikbråket mellan USA och Kina speglar en växande konkurrens mellan två samhällssystem som hittills samexisterat.

Att Trump i det läget ger upp USA:s politiska ledarroll i världen, är obegripligt, och ökar i sig osäkerheten. Men mycket är retorik, och i praktiken är Ryssland och Kina fortfarande USA:s strategiska motståndare.

Trumps gullande med Putin till trots, har den amerikanska militären förstärkt närvaron i Baltikum och Polen, och ökat intresset för försvaret av Östersjön och nordområdena (Arktis). I takt med att Ryssland rustar upp i dessa områden.

När USA nu säger upp INF-avtalet om medeldistanskärnvapen från 1987, kan detta ses som en varning till Ryssland att inte försöka ersätta den skrotade SS-20-missilen med likvärdiga vapen, vilket USA alltsedan Obamas tid misstänker att ryssarna är i färd med. Annars väntar en dyr kärnvapenkapprustning.

Det är en känslig historia för Putin, som just höjt ryssarnas pensionsålder till över medellivslängden. Men USA kan också vilja skaffa sig medeldistanskärnvapen för att möta Kinas anskaffning av sådana.

Något nytt INF-avtal lär det inte bli, och 2023 går även Start-avtalet som begränsar de strategiska kärnvapnen ut. Inte heller det väntas bli förlängt. Risken för en ny rustningsspiral på kärnvapenområdet är uppenbar. Det bäddar för en ny kärnvapendebatt i Europa.

Lägg till detta Rysslands ökade militära aktivitet i vårt närområde, och det är en minst sagt komplicerad omvärld som den nya regeringen har att förhålla sig till. Det känns tryggt att Margot Wallström och Peter Hultqvist återkommer som utrikes- respektive försvarsminister i Löfven II.

Wallström och Hultqvist har tillsammans återställt den traditionella socialdemokratiska utrikes- och säkerhetspolitiken, som bygger på ett starkt internationellt engagemang och en trovärdig militär beredskap. En kombination som framgångsrikt värnat Sveriges frihet och oberoende.

Sveriges två år i FN:s säkerhetsråd, som letts av Wallström, har gett oss viktiga kontakter och ett gott renommé som bidrar till vår säkerhet även under kommande år. Inte minst USA har uppskattat våra medlande och förmedlande insatser när det gäller Korea och Jemen.

Det militära försvaret höjer tröskeln för en eventuell angripare. För att snabbt öka vår försvarsförmåga, satsade Hultqvist på samarbete, i första hand med våra nordiska grannar, men även med andra västeuropeiska länder och USA. Hultqvist har skaffat sig respekt, både i Sverige och utomlands.

Under de borgerliga åren fungerade varken det ena eller det andra. Försvarsministrarna (alla M) kom och gick. Mer angelägna om att genomföra spardirektiven från Anders Borg än att upprätthålla vår försvarsförmåga. Utrikespolitiken, som Reinfeldt förlänat sin företrädare Carl Bildt, levde sitt eget liv i regeringen.

Det är med militären som med polisen: Det tar tid att få upp numerären. Och även om vi köper det amerikanska luftvärnssystemet Patriot, för försvaret av bland annat Gotland, dröjer det innan allt är på plats.

Börjar Ryssland sedan placera ut medeldistanskärnvapen i Europa, eller kanske rentav lägga ut marinfartyg för att ”skydda” gasledningarna i Östersjön, ställs vi inför svåra säkerhetspolitiska avvägningar.

Då är det bra att vi har erfaret folk i utrikes- och försvarsdepartementen och en säkerhetspolitik som hänger ihop. Osäkra tider kräver (S)äkert styre.

Torsten Nilsson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.