Samtalsaktivismens problem

Krönikor
PUBLICERAD:
Poddaren Navid Modiri blev hårt kritiserad efter att han bjöd in förintelseförnekaren Ingrid Carlqvist till sin podcast "Hur kan vi?".
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
I veckan har entreprenören och poddaren Navid Modiri fått motta hård kritik efter att ha bjudit in förintelseförnekaren Ingrid Carlqvist till sin podcast "Hur kan vi?", där han själv verkar ha varit närmast imponerande oförberedd.

Att han valde att släppa samtalet på Förintelsens minnesdag gjorde knappast kritiken mildare. Modiri kallar sig själv samtalsextremist och vill med sina samtal släppa fram alla åsikter och tankar. En hållning jag på något plan sympatiserar med. Jag tycker egentligen att världen ska kunna klara av att höra de allra mest extrema åsikter och att de ska kunna bemötas även i det offentliga rummet.

De senaste åren har så kallad deplatforming varit en effektiv strategi för att tysta kontroversiella röster. Genom till exempel sociala medier eldar man upp massorna för att frånta någon som uttryckt sig eller gjort något kontroversiellt att ställa ut på museer eller uppträda. Så sent som i somras såg vi exempel på detta i Sverige då influencers på Instagram försökte hindra ståupparen och rapparen Mr Cool från att uppträda på grund av hans då fem år gamla låt Knulla barn. Detta är i mina ögon en farlig strategi då vi riskerar att få ett pöbelvälde som styr över vår kultur och dess yttringar. Och pöbeln styrs inte av eftertanke utan drivs av svartvita perspektiv, moral, hämndlystnad. Det är inte bara farligt för kulturen utan också för oss människor.

Ändå är jag en skarp kritiker av Modiris tilltag. Inte bara utifrån den rent cyniska sensationalismen i att publicera en podcast med en förintelseförnekare på Förintelsens minnesdag. Utan också på grund av själva utförandet. För den fråga vi måste ställa oss är ”vad har vi egentligen för glädje av att samtala med extremister?” Vad får vi ut av det? Förra hösten höll regissören och kulturproducenten Stina Oscarson ett samtal på Hornstulls bibliotek där en av deltagarna i panelen kom från fasciströrelsen Nordisk Ungdom. Redan då reagerade jag på samtalsaktivismens problem. Att övertron på det goda samtalets läkande kraft gör att man tror att det räcker med att bara sitta där och prata. Vad jag såg var istället en extremist som med en väldigt stark uppfattning om världen – en uppfattning som han bland annat enligt egen utsaga fått genom att läsa på baksidan av mjölkpaket – började vinna diskussionen. Detta trots att de tre övriga i samtalet var högt uppburna inom kultur och akademi. Han gjorde det inte genom verbal förmåga eller genom att vara så beläst man nu kan bli genom mjölkpaketens baksida. Nej han gjorde det för att han var helt ointresserad av att mötas någon annanstans än där han stod. De andra deltog i samtalet på premissen att de skulle mötas, inte han. Och därför började deras positioner sakta men säkert flytta sig tills de helt gått bort sig på kartan.

Lite samma sak verkar ha skett för Navid Modiri. Han har helt enkelt gått in i ett samtal med någons vanföreställningar i hopp om att samtalet ska leda någonstans, men varit för illa påläst för att kunna föra samtalet till en annan riktning än en där han själv börjar vackla. Det är ett på alla vis dåligt samtal. Inte dåligt som i att det inte får finnas. Bara rent kvalitativt slappt och illa hanterat. Och helt utan produktivt mål.

Nätet har gett oss allt större förutsättningar till kunskap, men också gjort att konspiratoriska tankar finns närmare tillgängliga än någonsin. Och de konspiratoriska tankebanorna är farliga. På riktigt. Det är nog dags att se över strategierna lite.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.