Klengåsen och Mupparna

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Idag var dagen då jag till slut uppmärksammades på att Mupp-dockan Bert har exakt samma nyans i ansiktet som den västvärmländska delikatessen klengås.

I hela mitt liv har de funnits där, Mupparna och klengåsen, men först efter närmare 40 levnadsår ser jag nu det som borde ha varit uppenbart sedan länge.

För de stackare som ännu inte närmat sig klengåsen är det ju en brödkaka med ett tjock lager smör som sedan toppas av riven mesost, eller sandost, som plattas till. Just finishen gör att osten får det nästan lite filtiga utseende som påminner om Berts hudstruktur.

Artikelförfattaren och en klengås, och klengåsliknande Bert.
Foto: Privat, TT Nyhetsbyrån

Sandosten faller isär i ett lätt puder som fastnar på ett synnerligen välsmakande sätt i gommen innan det följer med de stora mängderna smör vidare ner i matsmältningsapparaturen. De stora mängderna smör är nog den egentliga hemligheten, för riven mesost är ju egentligen bara mesost.

Att klengåsen inte slagit världen med häpnad, utan fortfarande är en relativt lokal företeelse, är både ett mysterium och en skam. Fast nu är allt jag kan tänka på hur det skulle kännas att ta en tugga av Bert. Det är lite som när min finska vän förklarade att mozzarella egentligen är Mumintrolls-filé. Utan att ta ställning i en infekterad lokal konflikt har jag tänkt att Mumin gör sig bra i en tomatsallad. Men med Bert är det annorlunda. Min känsla är att filten kommer att suga upp all saliv i munnen innan man når fyllningen av bomull. Det låter rätt äckligt. Som att det inte ens kan räddas av stora mängder smör.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.