Genialiskt och lekfullt från Beirut

Skivor
PUBLICERAD:
Zach Condon och bandet Beirut femte album får full poäng av recensenten. Det enda negativa är att det redan långa albumet inte är ännu längre.
Foto: Olga Baczynska

Indie/folk

Beirut

Gallipoli
(4AD)

Jag har inte lyssnat på Beirut sedan de var nya stjärnskott för en sådär tio år sen. Därför blir jag glad när mitt första intryck av skivan Gallipoli är att den verkligen är härlig att lyssna på. Öppnande When I Die är följsam, men inte så lite dramatisk, med snyggt bomullsinpackat blås och Zach Condonds vackert släpiga röst. Det är dock On Mainau Island som får mig att kapitulera fullständigt. Dryga två minuters instrumental yxigt uppklippt orgel, med en gräsklippare brummande någonstans i fjärran och ett långsamt stegrande crescendo. Genialt. Amerikanska blåsaren och sångaren Zach Condonds femte album under Beirut-flaggen går i främsta ledet på sättet det kombinerar det folkliga och det urbana, det uråldriga och det moderna, det västerländska och det orientaliska.

Family Curse ser inga problem i att låta trummaskiner kompa blås och stråkar, låten är för övrigt mycket representativ för hur Beirut sömlöst rör sig från intima till storslagna ljudbilder inom en och samma låt. Man kan spåra Condons gamla vurm för fransk chanson som färgade mycket av 2007 års album The Flying Club Cup. Det finns onekligen ett tilltaget drag av smörsång djupt nere i myllan. Light in the Atol låter lite som om Weeping Willowssångaren Magnus Carlson råkat stövla in på en opiumbar på 50-talet. Många av albumets otaliga ljudlager är behandlade med ett slags dammig patina som gör det svårt att avgöra om det är upphittat arkivmaterial eller inspelningar i studion i nya hemstaden Berlin.

På We Never Lived Here leker en rytmisk syntslinga med avgrundsblåa jazztoner och man drabbas av ett allt mer sällsynt styng i hjärtat över att ett redan ganska långt album snart ska ta slut. Det fria sinnet, de närmast ljudarkeologiska nyckerna och den mångfacetterade ljudbilden får mig ofta att tänka på min egen husgud M. Wards höjder. En artist som i likhet med Beirut har en fenomenal låtskrivarkänsla, med en tillhörande ovilja att falla in i givna strukturer. Här har ni ett album som kommer gå hur långt som helst.