Vad ska definieras som public service?

Insändare
PUBLICERAD:

Svar till ”En förbannad medborgare som hoppas på nyval” i VF 8 januari.

Foto: Anders Wiklund/TT

Insändarskribenten upprörs - med rätta! - över att Public Service fr.o.m. årskiftet skall finansieras av en ”allmän public-service-avgift” om maximalt 1300 kr per år för alla myndiga personer med förvärvsinkomster, oavsett om man innehar TV-mottagare eller inte.

Givetvis måste det finnas finansieringskällor för att kunna upprätthålla allmännyttig radio och television, men ...

Jag anser att legitimiteten av den nu gällande finansieringsmetoden med fog kraftfullt kan ifrågasättas.

Jag delar således helt insändarskribentens uppfattning och anser därför att den nu aktuella och obligatoriska mediaavgiften, genast borde rivas upp och placeras på dess rätta ställe, nämligen i papperskorgen!

Jag menar att man först måste definiera vad Public Service egentligen innebär och vilka/vilken typ av programverksamhet, som kan/bör inordnas under detta begrepp, innan man reservationslöst förespråkar en obligatorisk allmän mediaavgift.

Även om t.ex. ”Melodifestivalen”, ”Engelska Antikrundan” och en hel uppsjö med lekprogram med diverse vuxna kändisar och artister som ex.vis ”Så skall det låta”, ”På spåret” etc., visserligen kan uppfattas av somliga som intressanta och trevliga att se på, så kan man likväl starkt ifrågasätta om program av detta slag verkligen kan inordnas under begreppet: Public Service och därmed få sin finansiering via en allmän och obligatorisk mediaavgift.

Enligt min uppfattning måste SVT delas upp (klyvas), dels i en avsevärt mindre organisation för Egentlig Public Service i dess mest strikta betydelse, dels i en betydligt större enhet för övrig programverksamhet (för t.ex. för diverse underhållning m.m.) och där den senare organisationen faktiskt måste söka finansiering för sin verksamhet på annat sätt än via en obligatorisk mediaavgift från alla skattebetalare.

På ett liknande sätt vänder jag mig emot att skattebetalarna via skattemedel fortfarande ekonomiskt tvingas hålla vissa dagstidningar och magasin ”under armarna” via Presstödet, eftersom dessa medier inte själva via prenumeranter och annonsintäkter klarar av att finansiera sina verksamheter.

Under 1940 – 50-talet var det måhända välmotiverat att via ett statligt stöd trygga ”Det Fria Ordet”, men idag - i 2000-talet – när vi dagligen översköljs av informationer från en uppsjö av radio- och TV-kanaler, från internet och via andra nyhetsflöden i bl.a. sociala medier m.m., så finns det verkligen inte längre några hållbara argument för skattefinansierade presstöd.

De publikationer som inte själva klarar av att finansiera sina publicistiska verksamheter, får helt sonika inse att man inte är tillräckligt intressanta för allmänheten, för prenumeranterna och för annonsörerna och då måste man – helt enkelt - lägga ned sina olönsamma publicistiska projekt.

Lars Wennström i Barra do Cunhaú, Brasilien

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.