Om när jag tappade en påse med guld

Krönikor
PUBLICERAD:

Det är bara att inse. Påsen med alla mina värdefulla smycken i är borta.

Jag hade packat ned dem inför julledigheten. Jag använder sällan smycken, men en vet ju aldrig när det är högtid. Kanske andan skulle falla på att bära en bismarklänk runt armen, matchat med farmors ringar på julafton?

Så jag slängde ned smyckespåsen i den enorma trunken som skulle med hem till Nordvärmland över ledigheten.

Och nu finns den inte att hitta någonstans.

På nyårsafton kände jag en stor sorg över det hela. När Micke Persbrandt ringde in det nya året kände jag absolut ingen feministilska över att det var just han som gjorde det. Inom mig kände jag bara en stor tomhet inför att alla smycken av känslo- och pengamässigt värde jag någonsin ägt var borta.

Samtidigt bestämde jag att tomheten inte skulle följa med in i nästkommande år.

På ett vis är det renande när saker går sönder och försvinner. Lite av den jordiska bördan lättar, liksom.

Dessutom finns det ingen mening med att göra inbrott i vår boning längre – hör ni det, tjyvar?

Äh, det är blott materiella ting.

Men förlåt mig, farmor.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.