Det drar ihop sig i regeringsförhandlingarna. På torsdag ska Stefan Löfven och Ulf Kristersson rapportera läget till talman Andreas Norlén. Nästa vecka väntar den tredje och näst sista statsministeromröstningen.
Det har inte läckt ut något från förhandlingarna, inte mer än att alla verkar ha förstått att det är allvar nu. Väljarna tappar stadigt förtroende för politikerna som inte klarat av ett läge som kunde förutses långt före valdagen för fyra månader sedan.
Centerpartiet och Liberalerna har avgörandet i sina händer. Ska de släppa fram en M-KD-regering som behöver stöd av antiliberala och nationalistiska SD? Eller kan de komma överens med S och MP om ett samarbete de kommande åren?
Ulf Kristersson har inte mycket att erbjuda i förhandlingarna. Han fortsätter att lova att SD inte kommer att få något inflytande om han får bilda en minoritetsregering. Han hävdar envist att det inte finns något nytt konservativt block och att Alliansen fortfarande gäller.
För den som räkna, och det kan tack och lov C och L, är det omöjlig matematik och brist på logik. En M-KD-regering kommer att vara beroende av SD i varje viktig omröstning, annars är den rökt. Det är naivt att tro att Jimmie Åkesson inte kommer att ställa några krav. Därför bör Annie Lööf och Jan Björklund inte lyssna på Kristerssons locktoner.
Den hårda M-KD-budget som klubbades i december försämrade läget för Kristersson. Jimmie Åkesson jublade över den konservativa riktning budgeten pekade i. Han gillade mycket i den, som skattesänkningarna, dråpslaget mot klimatarbetet, nedläggningen av Jämställdhetsmyndigheten och nedrustningen av arbetsmarknadspolitiken.
Det fanns inte särskilt mycket liberal värdegrund i den budgeten, som slog hårt mot utsatta grupper. Och det är värdegrunden det till slut kokar ner till när landet ska få en regering. Det finns en historisk värdegemenskap mellan socialdemokrater och liberaler ända sedan de i kamp med de konservativa genomförde kvinnlig rösträtt för 100 år sedan.
De står hyfsat nära varandra i dag också i frågor kring jämställdhet, pluralism, klimat, miljö och människors lika värde. Det kvittar att Kristersson klistrar en ny ”liberalkonservativ” etikett på det gamla högerpartiet, särskilt liberala är de inte.
I så fall skulle inte skånska moderater så gärna slängt sig in i samarbete med Sverigedemokraterna, trots att det till i exempel i Staffanstorp fanns en klar majoritet för Alliansen. I så fall skulle Kristersson öppet tagit sin egen riksdagsledamot Hanif Bali i örat. Pubertala Bali är i SD-klass när han sprider föraktfulla och obehagliga åsikter om invandrare i sociala medier.
Kristerssons tilltänkta regeringspartner Kristdemokraterna har hamnat i öppet gräl med Liberalerna om jämställdhetspolitiken. När KD-ledaren Ebba Busch Thor i en debattartikel i julhelgen påstod att julen och andra traditioner är hotade av en ”akademisk myndighetsvänster” lät hon oroväckande lik Jimmie Åkesson, som framförde samma konspiratoriska och galna tanke i sitt jultal för några år sedan.
Det finns alltså några obehagliga gemensamma nämnare på den konservativa kanten. Hoppas C och L inser det i tid.