När får man flytta in på hemmet egentligen?

Krönikor
PUBLICERAD:

Sådärja, efter fyra och ett halvt år har jag helt och hållet avslutat mitt hemmansägarskap. Låt oss kalla det en parantes.

Kåken som inom några år fyller jämnt 100 har numera tagits över av en kollega med två barn i mellanstadieåldern, vilka bör få lite mer utbyte av trädgården än undertecknad. Mitt trädgårdsintresse begränsar sig till gräsklippning, och knappt ens det. Eller nja, plita för all del dit “pilsnersittning på trädäcket” också.

Det mest väsentliga jag lämnar bakom mig är den imponerande listan av mer eller mindre nödvändiga praktiska omsorger som huset kräver. Där är det bra att vi människor har olika personligheter. Kollegan är kanske ingen Ernst, men hon ser heller inte renoveringsberget som annat än en kul utmaning. Själv såg jag det som ett taggtrådsomgärdat Mount Everest.

Det är totalt sett en vinn-vinn-situation, tror jag, och skulle nåt oförmodat dyka upp hoppas jag att försäkringen mot dolda och osynliga fel gör sitt jobb.

Helt utan praktiska bekymmer blir jag dock icke. Flytten gick till en bostadsrätt i ett flerfamiljshus, vilket möjligen friskriver mig från rent strukturella fastighetsproblem men likväl medför en bred bukett ansvar.

Kort sagt: om fyra och ett halvt år till kanske jag har en ny dignande att-göra-lista att flytta ifrån.

Jag håller er uppdaterade.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.