Att dela ensamheten

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Gorm, Kallestad
Julen står för dörren. Likt snö faller nu glitter, ljus och chokladkartonger över vårt land. Jag är långt ifrån någon Grinch. Tvärtom, jag gillar julen men precis som många andra har jag svårt för stressen och överkonsumtionen.

Nu vill jag varken skriva om viktiga ämnen som stress eller klimathot, jag tror ni vet allt ni egentligen behöver veta. Det jag vill prata om är ensamhet. Julen har en tendens att sätta strålkastare över ensamheten och accentuera den. Julen drar en linje under varje avskild människas liv och får glädjen och gemenskapen att kännas som en spik i hjärtat. Ensamhet är kanske bland det jävligaste som finns. Jag tycker det är tragiskt att människor sitter ensamma när vi är så många som delar den här vardagen tillsammans, som att vi tycks glömma bort varandra? Nu är jag själv ingen välgörande ängel med fläckfri gloria. Även jag har stundtals glömt bort älskvärda människor i min omgivning. Kanske på grund av att jag varit allt för uppsnärjd i mitt eget liv. Vi delar våra privatliv mer än någonsin men ändå känner vi oss mer avskurna från varandra. Det är märkligt.

Kanske vill jag vända den här texten direkt till dig som sitter ensam? Det finns så mycket jag skulle vilja säga dig. Jag skulle mer än gärna tänka mig att komma hem till dig och umgås någon timme. Jag vill så gärna hjälpa dig att bära din sköra längtan efter umgänge. Kanske kunde vi ta en promenad och en kaffe? Prata om allt och ingenting. Jag skulle till och med kunna äta julskinka tillsammans med dig även om jag är på god väg att bli vegan. Men sanningen är att jag inte är stark nog att lyfta bort din ensamhet. Men kanske kan jag hjälpa dig att bära den? Ensamhetens tyngd försvinner inte i någon magisk trollspörörelse men den bli lättare av att delas. I den här knäppa världen är kanske gemenskap det enda som betyder något?

Omkring jul har jag en tendens att bli melankolisk. Det finns så många normer om vad jag bör känna omkring den här högtiden att jag blir helt matt innan den ens kommit halvvägs. Osynliga krav som gjort att jag genom åren många gånger fyllts av ett vemod istället för den där fröjdefulla julstämningen vi jagar. Ett vemod som kanske bottnar i skuld och skam kring mina idéer av vad jag bör känna och uppleva? Kanske är vi lika ensamma men på olika sätt i skuggan av julen? Jag vill inte jämföra din ensamhet med min men jag kan lova dig att många av oss inte är så lyckliga som vi ser ut. Det är så många som likt min familj kommer ha så fullt upp med maten, julklapparna och tv-programmen att vi även i år tar vår kärlek för given. Ibland glömmer vi bort det allra viktigaste, vi glömmer kanske säga att vi älskar människor vi älskar. Frågan är om vi verkligen sätter värde på den vackra gemenskapen vi delar? Du som är ensam ser kanske detta slöseri med samhörighet, du ser det för att du befinner dig så långt bortom den?

Du inte är ensam om din ensamhet. Det är sorgen och längtan som gör oss till människor. Som poeten Bruno K Öijer skriver Sorg är sanning, sorg är ett bevis på att du levt.

Var inte rädd för att sörja din ensamhet men glöm inte bort att du är större än så. Du ÄR inte din ensamhet även om du är ensam. Jag vet inte om mina ord är till någon tröst. Jag vill att du ska känna att mitt i julfirandet är vi många som delar din ensamhet, även om det verkar som om vi är fullt upptagna med våra liv. Vi är stundtals lika avskilda och vilsna i det här livet vare sig med eller utan sällskap. Kanske kan vi hjälpas åt att bära varandra genom den här högtiden. Även om livet kännas tungt så vill jag ändå önska dig en riktigt god och fröjdefull jul. Det är du värd.

Ismael Ataria

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.