Vi luktar på vargurin: ”Lite som brända popcorn”

– Åh, här luktar det vargurin! Lite som brända popcorn, säger Fredrik Wilde, naturinventerare och besiktningsperson på länsstyrelsen, och sticker näsan intill den tydliga revirmarkeringen.

Vi är på höjderna vid Svarttjärn, ett par kilometer väster om Älvsbacka kyrka.

Kvällen innan rastade en hundägare sin schäfer utmed skogsvägen upp på höjden och hittade vargspår som hon skrev in i rapporteringssystemet Skandobs. Fredrik Wilde, som är en av länsstyrelsens vargspårare, ringde upp för att höra sig för lite närmre om observationen.

– Då fick jag ju veta det här med att det var en schäfer som hon varit ute och rastat, vilket är bra att veta när man ska tyda spåren. Dessutom fick jag veta att hon samlat spillning som hon hittat under hösten och sparat i frysen. Och det är ju jättebra, säger Fredrik Wilde, som strax innan vi for upp på höjden hämtade påsen med vargspillning.

Den sparas nu för att användas som backup om det skulle visa sig behövas.

På väg upp på höjden stannar vi till flera gånger med bilen för att undersöka spår i vägkanten. Det är så länsstyrelsens vargspårare gör tills de hittar ett tydligt spår att följa till fots i terrängen.

– Och nu har jag startat en slinga i Rovbase som via mobilens gps håller reda på hur jag rör mig. Målet är att hela Värmland ska vara täckt av våra slingor när spårningssäsongen är slut i mars. Vid spårning använder vi också mobilen och noterar bland annat revirmarkeringar och dna-prover. Totalt behövs tre kilometers spårning för att den ska räknas som dokumenterad, förklarar Fredrik Wilde.

Rovbase är en svensk-norsk databas och app som myndigheterna Naturvårdsverket och Miljødirektoratet ansvarar för medan tidigare nämnda Skandobs är ett rapporteringssystem där allmänheten kan lägga in sina observationer.

Mellan varven hoppar Fredrik Wilde in och ut ur bilen och kikar på spår. Det är rådjur, räv och ett och annat hundspår. Men när vi så till slut kommer upp vid ett hygge blir det plötsligt många spår i vägkanten.

– Det här är varg. De större spåren du ser där är från framtassarna, säger Fredrik Wilde och visar skillnaden på tassavtrycken i snön.

– Nu är vi nästan framme vid den gps-punkt som hundägaren lade in i Skandobs. Vi ska bara några hundra meter till på vägen säger Fredrik Wilde och startar bilen igen.

Men han hinner bara köra över ett krön innan han stannar igen. I spåren i vägkanten finns krafsmärken, en gul fläck och dessutom några korvar spillning. En tydlig revirmarkering.

– Vi tar prover på spillningen sedan, säger Fredrik Wilde och kör fram till en vändplan lite längre fram. Från denna promenerar vi neråt en nyanlagd skogsväg där spåren blir än tydligare.

– Här syns hur de vuxna vargarna gått på vägen och valparna i vägkanten, i lite slingor upp och ner i diken. De beter sig precis som hundvalpar och är lite lekfulla, medan vuxna vargar travar på rakt fram.

Fredrik Wilde plockar upp en så kallad referensbricka ur ryggsäcken och fyller i plats och datum på den innan han lägger ner den bredvid spåren och fotograferar av det hela. Förutom att han då får med referensinformationen på fotot så fyller brickan en annan funktion.

– Den är i stället för en snusdosa, så man ska se proportionerna på spåret. Det här tassavtrycket är tio centimeter långt. Men ibland kan de vara så stora som tolv centimeter. En del hundar kan ha så stora tassavtryck också. Men här handlar det om varg, säger Fredrik Wilde.

Med jämna mellanrum utmed skogsvägen stannar vi för att titta på fler revirmarkeringar med krafs och urinstänk.

– Vargar urinerar väldigt mycket. Det är nästan svårt att förstå att de hinner få i sig nog med vätska för alla de här markeringarna. Men de gör dem tätare så här utmed skogsvägar än inne i terrängen, berättar Fredrik Wilde.

• Hur kan man avgöra revirgränserna?

– Man får följa dem och ta dna-prover så att man sedan kan avgöra vilka individer det handlar om. Förra vintern följde vi spår av vargar i det här reviret fram till kanten på Horssjöns skjutfält. Och uppe på skjutfältet hade vi spår från andra vargar från Brattforsreviret, så där vet vi att det går en gräns.

Om gränserna ser likadana ut i vinter återstår att se. Men är reviren desamma så befinner vi oss nu i Gårdsjöreviret som förra vintern sträckte sig från Mölnbacka och Molkom i söder upp till Munkfors i norr mellan riksväg 62 och länsväg 240. På andra sidan riksvägen bort mot Fryken fanns då Jangenreviret och på andra sidan länsvägen bort mot Filipstad fanns Brattfors 2-reviret.

Fredrik Wilde går och tittar ner på skogsvägen och försöker bedöma hur många vargar som lämnat spår.

– Noteringen i Skandobs sa att det handlade om spår efter fem vargar, men det verkar vara fler, säger Fredrik Wilde som räknat sju olika spårlöpor ett par gånger och därmed känner sig ganska säker på att det handlar om sju vargar.

Vi stannar vid ytterligare en revirmarkering där valparna verkar ha roat sig med att rulla runt i snön medan föräldravargarna skött vuxenjobbet med reviret. Här finns tydliga krafsmärken i vägen och på en sten som sticker upp i vägkanten är snön klart gulfärgad. Det är här som Fredrik Wilde sticker ner näsan och fångar doften som han beskriver som ”brända popcorn”. Vi sniffar också och enas om att det är en stark, koncentrerad och lite bränd doft. Kanske en aning lik doften från platser i stan där många hundar urinerat.

Ur ryggsäcken tar Fredrik Wilde fram ett provrör som han samlar upp lite gulfärgad snö i. Sedan droppar han i lite jod-färgad vätska som bevarar dna.

– Jag tar snön en bit från stenen här. Hannarna brukar skvätta lite mer, så då är chansen större att jag får prov från bara en individ. Skulle jag ta prov från stenen är risken stor att det är urin från både hannen och honan och då blir dna-proven sammanblandade.

Fredrik Wilde berättar att visst kan valparna också passa på att pinka när de vuxna gör det. Men de unga vargarna lyfter inte på benet mot något som sticker upp ur terrängen, som de vuxna, utan hukar bara så urinen hamnar i en samlad fläck mellan bakbenen.

– Målet vid varje sådan här spårning är att samla prov från de vuxna vargarna. Ibland får vi några från valparna på köpet. Men vi kan inte räkna med att samla prover från alla vargindivider. Det är i princip helt omöjligt.

Spåren lämnar skogsvägen och vi följer dem en stund genom riset i skogen innan vi återvänder till bilen och far tillbaka till platsen där Fredrik Wilde tar bajsprovet.

– Det räcker med ungefär en kubikcentimeter. Här ser ni tydliga benbitar i spillningen, säger han medan han delar av en lite bit från en av korvarna med hjälp av en kniv som han först eldat på för att säkra så att dna:t inte blir kontaminerat.

Tillbaka uppe vid hygget har det blivit dags att skiljas åt. Fredrik Wilde ska ge sig ut i terrängen igen för att lägga ytterligare två kilometer till spårningsslingan. Dna-proverna och övriga observationer han gör bokförs sedan tillsammans med denna.

– Den som vill kan gå in och titta i Rovbase vad vi gjort i dag. Det händer faktiskt ganska ofta att folk är inne och kikar där och hör av sig och vill veta mer om specifika vargar vi följt spåren av.