Värmlands Lucia firar 80 år. Men vad hände egentligen sedan med de som fick bära titeln?
VF har djupdykt i arkiven och pratat med några av dem.
”Nyfikenheten var redan långt innan Lucia skulle uppenbara sig på helspänn, och när hon därför dök fram ur mörkret uppmonterad på ett lastbilsflak och företrädd av stjärngossar och en brun häst, på vilken en trumpetare satt grensle, visste det inga gränser.”
Så kunde man läsa i en artikel på VF:s förstasida när Karlstadsbon Karin Möller blev den första att erhålla titeln, tisdagen den 13 december ’38.
80 år med Värmlands lucia – här kan du se några av dem (klicka på bilderna för namn och årtal):
Vidare kunde man läsa:
”Här må slutligen frambäras gratulationer för det lyckade sätt, varpå arrangörerna Karlstads-Tidningen och lottorna gick i land med uppgiften att organisera en folkfest som denna.”
Åttio år senare kan man inte annat än konstatera att Värmlands Lucia sannerligen har blivit en folkkär tradition.
– Det är roligt att Värmlands Lucia fortfarande är så uppskattat. Förra året var kön till att se konserten i Domkyrkan så lång att besökare fick vända i dörren. Därför har vi utökat till två konserter i år och intresset är lika stort. Det betyder så klart mycket för en tidning som KT att kunna genomföra det här varje år, säger Frida Jansson Högberg, chefredaktör på Karlstads-Tidningen.
–
Värmlands lucia 1987:
Kilsbördiga Helena Hell Grufman har jobbat med restaurangbranschens större namn i både Sverige och London. Men 1987 var hon den blyga lucian som blev helt paralyserad av nervositet i tv.
– Jag minns att jag knappt hörde vad programledaren sa där i studion i Örebro när jag skulle bli intervjuad efter jag vunnit. Och när han råkade säga att jag höll på med styrkelyft istället för styrketräning vågade jag inte säga till, trots att han faktiskt hade fel.
Även om det var lätt för Helena Hell Grufman att efteråt skratta åt sin nervositet blev stunden i rampljuset en påminnelse för henne senare i livet om att våga ta plats.
– Att vara i centrum var inte min grej då, men att i den åldern få lite uppmärksamhet och bekräftelse var faktiskt bra.
Hennes karriär inom restaurang- och serviceyrket började på Plaza i Karlstad direkt efter gymnasiet. Där kom hon i kontakt med Hammaröbon och Master of wine-titelbäraren Madeleine Stenwreth som både blev hennes mentor och en god vän.
– Det var hon som fick i gång min passion för vin, det som senare gjorde att jag flyttade till Stockholm 1994 för att studera inom området.
Under tio år hann hon vara chefssommelier, restaurangchef och öppna egna verksamheter. Och har dessutom jobbat med kändiskockar som Angela Hartnett, Melker Andersson och Gordon Ramsey. Den sista restaurangen hon öppnade var den i dag tvåstjärniga The Ledbury i Notting Hill, London.
– Men visst tänjde det arbetet väldigt mycket på mig. Till slut hade jag svårt att skilja på vad man gör på jobbet och vad man gör när man kommer hem. Men det har ju också format mig till den jag är i dag. Nu ser jag mycket tydligare vad jag värdesätter och behöver.
Helena och hennes man Filip träffades första gången 1998 men blev ett par först tio år senare. I dag bor familjen i Stockholm och består av den gemensamma sonen Theo, 5 år, Tom, 15, och Stella, 17.
Nu har Helena Hell Grufman sadlat om och blivit delägare i en yogastudio samt driver en egen konsultfirma med fokus på service och ledarskap.
– Jag gillar psykologi och vad som kittlar människors sinnen och vill gärna vara med att förhöja det. Det kan ju vara mottagandet i en yogastudio, likväl som i en restaurang eller butik.
Att traditionen med Värmlands lucia fortfarande lever kvar 80 år senare beskriver hon som fantastiskt.
– Jag ryser faktiskt. Det är otroligt fint att det får finnas kvar och känns ju också väldigt häftigt att fått tagit del av den traditionen.
–
Värmlands lucia 1964:
Margareta Landevik
När Margareta Landevik vann titeln som Värmlands lucia 1964 var hon nyförlovad.
– Men vi hann bara vara gifta i fyra år, sedan dog han i cancer, berättar hon.
Spänning och en mycket stolt pappa. Det minns Karlstadsbon Margareta Landevik väl av sin upplevelse som Värmlands lucia i början på 60-talet.
– Det droppade stearin på axlarna och kronan var faktiskt väldigt tung. Men klänningen var väldigt fin och man kände sig speciell. Det är verkligen ett minne för livet, säger Margareta Landevik.
På den tiden besökte luciatåget också det gamla fängelset i Karlstad, där det dukades upp med långbord för sällskapet.
– En mycket intressant upplevelse var det. Då besökte man också den så kallade långvården som låg där musikskolan i Karlstad ligger i dag. Där ville folk gärna klappa på en och ta en i händerna, för mig som inte hade varit i kontakt med sådant förut var det väldigt ovant att vara i centrum på det viset.
Den då 21-åriga Margareta Landevik var förlovad med sin ungdomskärlek. Paret gifte sig, fick två barn och flyttade till Västerås där hennes make jobbade som optiker. Men 1970 avled han i cancer och därefter flyttade Margareta tillbaka till Karlstad där hon jobbade inom bankvärlden.
– Till största del har jag jobbat med aktier och "trading" med räntebärande valutor fram tills att jag gick i pension när jag var 69 år.
Med tiden utökades hennes familj med ytterligare två barn och 75-åriga Margareta Landevik har i dag hela nio barnbarn och två barnbarnsbarn som förgyller livet.
Dessutom har hon byggt sig ett eget hus på samma plats i Bergvik där hennes föräldrar hade sommarstuga en gång i tiden.
– Det är helt klart en plats där många av mina barndomsminnen har utspelat sig. När jag går in i "lillstugan" tycker jag nästan att det luktar som mamma!
Margareta Landevik brukar gå på den årliga luciakonserten i Domkyrkan i Karlstad. Hon har noterat att sången blivit allt viktigare.
– Det brukar alltid vara väldigt mysigt, men när jag deltog var det inget krav på att kunna sjunga så som det är nu. Då läste lucian upp en dikt i kyrkan. Men jag sjöng ju själv i kör så den erfarenheten hade jag ändå med mig.
–
Värmlands lucia 2012:
Frida Stigevik
År 2012 hade Värmlands lucia kort, rött hår – tvärtemot den stereotypa bilden. Nu för tiden har den mångfacetterade kulturutövaren Frida Stigevik sin bas i Göteborg.
– Jag blev verkligen överlycklig. Känslan av att de flesta hade röstat på mig av oss fem, den kändes mer än jag trodde den skulle göra, säger hon.
Samma år hade momentet med sång införts i antagningsprocessen till Värmlands lucia och det var just det som lockade Karlstadsbördiga Frida Stigevik att söka från första början.
– Men ironiskt nog blev jag sjuk just då, så jag fick gå runt med brinnande ljus på huvudet och 40 graders feber i en vecka. Och sjunga kunde jag inte heller eftersom jag hade tappat rösten. Som tur var fick jag tillbaka den så att jag kunde sjunga under konserten i Domkyrkan, berättar hon.
I dag är Frida Stigevik 27 år och bor sedan 2014 i Göteborg, dit hon flyttade för att läsa till lärare i bild, svenska och matte.
– Men efter några år hoppade jag av lärarprogrammet och sedan dess har jag varit med i musikaler och spexföreställningar i Göteborg. Vid sidan av konsten då.
Där har hon ju att brås på. Mamma är Karlstadskonstnären Cecilia Stigevik och mormor Tyra Benedicta Aschan. Frida Stigevik hade sin första utställning redan som trettonåring och har sedan dess ställt ut flera gånger i både Värmland och Göteborg. Nu har hon en egen ateljé i området Röda sten.
Som musikalartist har hon bland annat spelat rollen som Gullan i Snobben när föreställningen sattes upp av Skövde stadsteater. Dessutom har hon medverkat i flera filmsammanhang och för några år sedan syntes hon också i Mariebergsskogens reklamfilm som visades på stadsbussarna i Karlstad.
– Periodvis tycker jag att skådespeleriet är det roligaste, och i nästa stund konstskapandet. Jag har väldigt svårt att välja vad jag tycker mest om.
Det låter som ett riktigt bohemliv?
– Ja, det var precis det jag var ute efter när jag flyttade hit. Och ett förstahandskontrakt i Majorna – och det har jag nu!
Många bollar i luften har varit Frida Stigeviks devis. Hon testade till och med på stand up under ett år och uppträdde bland annat tillsammans med komikern Magnus Betnér.
– Även om det gick bra så blev det till slut för jobbigt att göra alla dessa saker samtidigt. Nu jobbar jag mest på biografen Bergakungen och försöker att ta det lite lugnare.
Att låta sången få större vikt i luciatävlingen tycker hon var en bra förändring som öppnar för en större mångfald bland deltagarna.
– Det sänder också budskapet om att man inte måste se ut på ett visst sätt för att kunna vinna. I min barndom var jag aldrig populär och hade aldrig chans att bli lucia. Så en sådan här sak kan få någon som inte ser ut som en "typisk lucia" att känna sig värdefull, säger Frida Stigevik.