Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Om en svårighet som överlevt tiden

Krönikor
PUBLICERAD:

Skulle inte påstå att jag är särskilt lastgammal, men med 33 vändor runt solen i bagaget har en ändå skaffat sig en del livserfarenhet, eller rutin som det kallas i idrottens värld. Fast hade jag spelat fotboll fortfarande hade jag nog kallats veteran, och det känns ju gammalt...

Nåväl, med småbarn hemma har en alla möjligheter att låta såväl barnasinne som barndom få leva upp igen (som att man behöver en ursäkt för det...) och det händer då och då att en minns vissa segment från sitt liv som var svårt när en var yngre fast som bör vara enklare nu med all livserfarenhet (rutin) i ryggsäcken.

Ett av de områdena rör tv-spel. En stor fördel med vår Wii-konsol är nedladdningen av gamla klassiker som de första Mario-spelen, Zelda på SNES (världens bästa spel?), alla Donkey kong-titlar och så vidare. Samtliga helt klart något lättare nu än förr, och varför skulle inte det gälla för alla spel, tänkte jag och laddade för ett par veckor sedan ned Ice climber. Helt otroligt svårt då, och här har svårigheten dröjt sig kvar över de 30 åren.

Men i det fallet sitter det inte i spelaren, har jag upptäckt. Tillverkaren, troligen djävulen själv, har gjort kontrollerna helt fantastiskt svårbemästrade och ett i teorin ganska beskedligt spel blir plötsligt stört omöjligt.

Spännande och utmanande, jag återkommer när jag varvat det. Vilket lär ta några vändor till...