Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Livet efter skivaffärerna

Krönikor
PUBLICERAD:

I High Fidelity, filmatiseringen av Nick Hornbys roman med samma namn, finns en särskilt berömd scen.

Jack Black och John Cusack som arbetar på en skivaffär i filmen "High fidelity". Vart ska alla dessa musiknördar träffas nuförtiden? undrar krönikören.
Foto: Touchstone pictures

Jack Blacks rollfigur Barry tar emot en kund i skivaffärens kassa. Han får frågan om de har inne ett exemplar av Stevie Wonders I just called to say I love you – årets mest sålda singel. Barry ger därefter kunden en grannlaga utskällning för dennes tvärusla musiksmak.

Affären som Barry arbetar på beskrivs av brittiske musikjournalisten David Hepworth i essän The lost age of the LP (LP-skivans förlorade era, BBC 2018) som en viss typ av skivbutik: Den missionerande sorten. Gud var enligt dessa butiker Beta band, Beatles och Patti Smith; Djävulen Peter Frampton och I just called to say I love you. Och det var personalens uppgift att frälsa oss ifrån ondo.

Lyckligtvis fanns det fram till mitten av 2000-talet många sorters skivaffärer, och den missionerande, otrevliga varianten utgjorde bara en försvinnande bråkdel av den totala massan.

I vissa stod cigarettdoftande gubbar i för tajta marinblårandiga t-tröjor armbågslutade mot disken och lyssnade på otroligt låg volym ur en ensam hörlurskåpa, alltmedan de nickade nöjt, log vänligt och porrblundade; i andra var personalen ung, vacker, trådsmal och bleksminkad, och kunde inte kunde bry sig ett skvatt om du så köpte Engelbert Humperdincks samlade verk eller Laila Bagges debutalbum på Motown, bara du gav dem dina pengar och inte försökte socialisera.

Jag tänker ofta på dessa människor och på var de hamnat. Måste de umgås hemma hos varandra nu? Risken finns att de förlorat kontakten, både sinsemellan och med fritidsintresset.

Mp3-filens framfart orsakade trots allt svåra skilsmässor för vinylgenerationerna. Många lämnade bort sina skivor till någon loppis i tron om att de aldrig skulle känna samma sak för dem igen, eller förstörde i värsta fall sina plattor; i dag ångrar de sig bittert.

Själv växte jag upp under cd:ns uppgång och fall, och har lådor och åter lådor med värdelös plast i en väns källarförråd i Karlstad. Det är på sätt och vis värre än att ha lämnat bort dem. Mina skivor finns kvar, men vi lever i skilda hushåll och i ett kärlekslöst äktenskap – för vem saknar egentligen det lilla, fula och personlighetsbefriade cd-formatet? Inte då jag. Inte då någon.

Med skivaffärerna är det en annan femma. Dem saknar jag varje dag. Dels som naturliga mötesplatser efter skolan, jobbet, nyttoshoppingen, dels på grund av den ljuvliga längtan man kunde känna efter att få komma hem till sitt och lyssna på en nyligen inköpt skiva. I dag är det bara att peta till telefonen med tummen och streama den på bussen. Totalt charmlöst, som att alltid ha en godis på fickan, eller en sil heroin.

Kanske kan man återuppleva minnena i viss mån på någon av de små enklaver för specialintresserade som ändå lyckas hålla igång verksamheten tack vare det nyväckta hipstersuget efter vinyler. Men att liksom bokstavskommunisterna ägna sin tid åt att lajva 70-tal på det sättet blir aldrig samma sak som när affärerna fanns överallt och var varje drömmares tillflyktsort i stadsstressen.

Det är en av utvecklingens stora baksidor och sorger.