Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Ge taktpinnen till Annie Lööf

PUBLICERAD:

Herr talman, kan jag få lösa regeringsfrågan, så att det blir gjort?

"Det starkaste mandatet inte bara som regeringsunderlag, utan också för att utveckla en långsiktig politik i mitträjongen, skulle finnas hos en koalition bestående av S+MP+C+L."
Foto: Pontus Lundahl/TT

Endast en blocköverskridande koalition kan regera på sina egna riksdagsmandat. Detta inses sen två månader av alla. En sån skulle å andra sidan ges chans att för lång tid stabilisera svensk politik, runt ett mittfält där troligen majoriteten av väljarna i grund och botten hör hemma.

Valresultatet utvisar: En socialdemokrati som fortsätter tappa mark, men förblir överlägset största parti. Framryckning för centern, ungefär på stället marsch för majorens parti. Med knapp nöd utebliven katastrof för MP. Den heliga Alliansens elefant, den moderata, tog sig inte över alperna, omgruppering pågår högerut för ny tänkbar anfallsväg mot Rom.

SD och i viss mån V gick fram, dock inte så starkt som det antogs före valet.

Det starkaste mandatet inte bara som regeringsunderlag, utan också för att utveckla en långsiktig politik i mitträjongen, skulle finnas hos en koalition bestående av S+MP+C+L.

Här är S elefanten som de övriga riskerar bli ihjälklämda av, som vi sett i fallet MP. Det bör därför vila på socialdemokraterna att göra ett verkligt offer för att åstadkomma koalitionen. Med andra ord: överlåta regeringsbildarrollen åt Annie Lööf.

Vad jag talar om är alltså en Lööf-ledd regering vars mandat till två tredjedelar skulle vila på socialdemokraternas väljare.

Om vi lämnar matematiken skulle det då prövas möjligheten av en sakpolitiskt oerhört intressant, brett idé- och klassmässigt famnande ”historisk kompromiss”, eller ja, låt oss kalla det kohandel. Inte nu med bönder på ena bordssidan, utan småföretagare och egenföretagare, som är centerns reella sociala bas.

Denna sorts samhällsbyggare - entreprenörerna i overall - har socialdemokratin och LO-facken aldrig riktigt förstått sig på. Det omvända gäller lika mycket. Nu, när högerpopulismen skickligt förser sig av båda gruppernas frustrationer, är det nog dags att konstruktivt, med hörseln påkopplad närma sig varann.

Centern skulle få göra upp med sina nyliberala förvillelser och driva en pragmatisk näringspolitik med nyföretagande och landsbygdsutveckling högt på agendan. Socialdemokratin skulle slutgiltigt få släppa sin solkungsaktiga självbild. Men i kraft av storlek styra över merparten av de tunga departementen, och utveckla vidare grundläggande solidariska trygghetsmodeller.

Om det låter som en föga visionär och upphetsande tillställning får det påminnas om de två andra ingående partierna. Idealiteten i miljöpartisternas ryggmärg. De långvarigt tränade, frihetliga reflexerna i liberalernas.

Redan namnmässigt är ”regeringen Lööf” helt rätt: Lööf, Löfven, Lövin - Björklund behöver bara ändra till Björklöv.

I mina kvarter, i den tätort där jag bor, står det skåpbilar med firmanamn bokstaverade över kylarplåten vid i stort sett varje garageinfart. Folk är mestadels hantverkare i egen eller löneanställd regi. Det är kanske en lite speciell kommun: centern är största parti tätt följt av socialdemokraterna, nu styr de båda i koalition med egen majoritet. Det tog dem cirka en vecka att bestämma sig för det.

”Lövad står kantorn i porten.” Herr talman - till votering!

Lars Andersson

Författare