Med arvsynden som dynamo

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Jag har köpt en ny cykellampa.

Det är inte mycket att orda om, egentligen, den gör sånt som cykellampor gör. Lyser. Lyser inte. Såna grejer.

Det nya med den här cykellampan är att den bestämmer själv. Det finns ingen knapp: är det mörkt tänds den.

“Ibland kan den blinka till om du åker in i en tunnel“, sa cykelreparatören.

Vi har uppenbarligen olika uppfattning om när det är mörkt, jag och lampan. Jag tycker att den lyser mest hela tiden. När ingen annans lampa lyser, lyser min. Jag ser hur mina medtrafikanter tittar på mig. Hur de tänker att jag är någon form av ufo som har lampan på mitt på ljusan dan. Hur de tänker att jag inte fattar hur en cykellampa fungerar. Hur de tänker att jag inte är en tillräknelig medcyklist.

Sedan slår det mig att det kanske är mitt fel: Det är kanske mörkret i mitt sinne som tvingar lampan att lysa? Kanske är det de mörka blickarna jag kastar? Dynamon kanske inte alls sitter så där modernt inne i hjulnavet, den kanske drivs av arvsynden?

Nu ska jag cykla hem strax. Det har inte hunnit bli skymning. Jag får försöka att tänka glada tankar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.