• idag
    19 jan
    -0°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    20 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      2.2 mm
  • torsdag
    21 jan
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      4.0 mm
  • fredag
    22 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

"Helgjuten popskiva med mål och mening"

Skivor
PUBLICERAD:
Recensenten ger Avantgardets nya skiva "Alla känner apan" full poäng. Foto: Avantgardet

Antischlager

Avantgardet

Alla känner apan
(Avantgardet/Border)

”Det finns alltid en låt att skriva” sjunger Rasmus Arvidsson på nya låten Alla gathörn. Det verkar som att han talar sanning, för var det inte typ för en kvart sedan som Avantgardets förra platta På Östkusten intet nytt släpptes? Skivan blåste in som en renande nordanvind i mars 2017 över det nyligen schlagerhärjade landet och visade mer än tydligt att Avantgardet inte var turister i indie-Sverige, de var magellor som kommit för att rita om kartan.

För många dyra skor och döda ögon (2016), På Östkusten intet nytt (2017) och Alla känner apan (2018) ska enligt bandet ses som en trilogi, och visst, tematiskt finns likheter. Alla innehåller de samma skildring av en människas fall mot samhällets botten och den rangliga färden upp igen. Men musikaliskt kunde det röra sig om två olika band.

Tidigare fick Arvidssons socialrealistiska poesi vara ensam vägvisare i det charmiga spretet. Boogieproggen i Fårskinnstearaway, skimrande balladen Hög i gränder, och Caesars Palace-piparen Horsepundarpop var alla ljuvliga på sina egna skruvade sätt, men att de alls kunde förekomma på samma album 2017, och dessutom så tajt inpå varandra, vittnar om en duo som testade alla möjliga uttryck i studion utan att oroa sig för helheten.

Så inte längre. Alla känner apan är en helgjuten popskiva som det finns mål och mening i, där nästintill varje låt fullkomligen glöder från det mischmasch av Velvet Underground, Detroit Cobras, Nationalteatern och vinjettmelodin till serien Gänget och jag som blivit bandets egen genre – alla trådar tydliga redan i första låten Walk of shame. Det är en singelstark skiva utan att vara uppluckrad, ärlig utan att vara svårtuggad, och en klassiker att visa upp i hyllan om fem-sex år intill titlar som Och stora havet, We’re only in it for the drugs och Vassa eggen.

Och lyriken finns ju kvar, även om den ibland tappar strålglans till någon smittsam melodislinga. Särskilt drabbar refrängen på avrundande Sarajevo: ”Tack Sarajevo för hennes hår/Tack Sarajevo för min lille son/Tack Sverige för ditt mod”.

Fy fan Rasmus! Jag orkar inte.

Ändå vill jag aldrig sluta lyssna.