Förläng inte plågan mer

Ledare
PUBLICERAD:
Talmannen Andreas Norlén borde öka pressen på Annie Lööf att bestämma sig genom att låta riksdagen rösta om Ulf Kristersson som statsminister.
Foto: Jessica Gow/TT
Efter fyra veckors resultatlösa sonderingar och tisdagens gruppterapi hos talmannen är det läge att höja tempot i regeringsbildningen. Låt riksdagen rösta om Ulf Kristersson kan tolereras som statsminister.

Andreas Norlén tonade själv ned förväntningar inför de fyra gruppsamtalen med partiledarna. Han hoppades möjligen på att kunna sortera bort något av alternativen och smalna av processen. Men kompromissviljan är lika med noll och positionerna lika låsta som på valnatten.

Norlén tycker att det är viktigt att ha is i magen och att 50 dagars regeringsbildning inte är lång tid i ett europeiskt perspektiv. Ja, det är långt till det belgiska världsrekordet på 541 dagar och landet fungerar även med en övergångsregering. Företagen producerar och säljer sina varor och tjänster som vanligt. Skolor och sjukhus fungerar och folk går till jobbet varje dag.

Möjligen spär det låsta läget på misstron mot politikerna och regeringsbildningen kan inte pågå i en evighet. Det är dags att höja tempot och öka pressen på partierna att lämna sina låsta positioner.

Enklast sker det genom att talmannen tar en tänkt regeringsbildare till omröstning i riksdagen. Först i kön måste M-ledaren Ulf Kristersson stå. Han såg till att Stefan Löfven avsattes och är väldigt sugen på att försöka ta makten. Han vill ända in i kaklet och är trött på torrsimmet.

Ebba Busch Thor (KD) och Jimmie Åkesson (SD) ser gärna också en sådan omröstning. De tre konservativa partierna skulle kunna bilda ett tillräckligt starkt regeringsunderlag, förutsatt att Centerpartiet och Liberalerna skulle tillåta det.

En omröstning skulle tvinga nyckelpersonerna Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) att bekänna färg och välja sida. De måste bryta något av de löften de har gett. Antingen släpper de fram en borgerlig regering som behöver stöd från SD, eller så samarbetar de med S.

Det valet fasar de för och föreslår i stället fortsatta, gärna evighetslånga sonderingsrundor. Björklund vill ge Lööf chansen som regeringsbildare och Lööf hoppas fortfarande på ”förtroendefulla” samtal för att få sossarna att stötta en alliansregering, trots att det varit kört sedan valnatten. Alternativet med Alliansen plus Miljöpartiet håller heller inte. Matematiskt går det inte ihop och Miljöpartiet säger tydligt nej till en sådan lösning.

Att skjuta upp avgörandet är bara att förlänga plågan, och smärtan blir inte mindre av att beslutet förhalas. Förr eller senare måste de inse att Ulf Kristersson inte blir statsminister utan stöd från Jimmie Åkesson. Det handlar inte om att välja mellan Kristersson och Löfven utan om att bli beroende av Sverigedemokraterna eller inte.

Kristersson och Busch Thor är beredda att köra ända in i kaklet utan sina allianskamrater. De tänker göra det utan att samtala eller förhandla med Åkesson. Det är oerhört naivt att tro att SD:s stöd är gratis. Åkesson har upprepat att han inte lägger sig platt utan kommer att ställa krav.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.