Säg inte nej, säg kanske

Ledare
PUBLICERAD:
Annie Lööf får gärna lyssna på Sven-Ingvars hit ”Säg inte nej, säg kanske”. Varför inte tillsammans med Stefan Löfven?
Foto: Claudio Bresciani/TT
Högerns ilska mot Jan Björklund och Annie Lööf visste inga gränser i helgen. Deras stopp för Ulf Kristerssons idé om att regera med stöd av Sverigedemokraterna väckte ont blod.

Björklund och Lööf hånades och kallades förrädare och svikare. Argast av dem alla var M-politikern och etikdocenten Ann Heberlein som jämförde Jan Björklund med Judas. Konservativa ledarsidor anklagade den liberala duon för att ha dödat Alliansen, men det har varit död som regeringsalternativ ända sedan valnatten.

Så varför blev högern så vansinnigt arg? Lööf och Björklund gjorde bara vad de hade lovat väljarna i valrörelsen. Lööf har gång på gång upprepat att hon vägrar släppa fram en regering som behöver aktivt eller passivt stöd från SD. Jan Björklund har lovat sina två adopterade söner att han aldrig kommer att medverka till att Sverigedemokraterna får politisk makt i vårt land.

Är det någon som svikit sina löften så är det Ulf Kristersson. Han lovade i valrörelsen att inte gå fram med en ren M-regering ”om inte himlen ramlar ner”. Ett oklart parlamentariskt läge är inte samma sak som universums kollaps. Han kallar själv sitt utspel för frimodigt, men det kan närmast beskrivas som dumdristigt.

Att lansera förslag som är dömda på förhand inger inte förtroende. Kritiken från Lööf och Björklund i helgen var befogad och Ulf Kristersson har diskvalificerat sig själv som regeringsbildare. Frågan är om han får någon ny chans.

Måndagens fikarunda hos talmannen Andreas Norlén gav det väntade resultatet att Stefan Löfven nu under två veckor får sondera möjligheterna att bilda en funktionsduglig regering. S-ledaren är beredd att ge och ta för att få till en blocköverskridande överenskommelse, men ger inte avkall på kravet att han ska vara statsminister. Det är logiskt, han leder både det största partiet och det största blocket i riksdagen.

Annie Lööf gjorde klart att ett nej till Ulf Kristersson inte är ett ja till Stefan Löfven. Moderatledaren är fortfarande hennes statsministerkandidat, trots att hon stoppade honom i helgen. Hon vill dessutom precis som Jan Björklund fortfarande hålla ihop Alliansen, men hur mycket är det att hålla ihop när de inte ens kan komma överens om hur de ska regera?

Sprickan uppenbarades än en gång. KD-ledaren Ebba Busch Thor hävdar att C och L har ett särskilt stort ansvar för fortsättningen efter att ha sagt nej till Kristersson. Lööf och Björklund skjuter över ansvaret till Kristersson och Löfven som ledare för de stora partierna att lösa upp knutarna.

Lööf och Björklund fortsätter hålla fast vid orealistiska förslag, enbart för att inte bli beskyllda för att ha orsakat Alliansens långsamma död. Om de dessutom tänker försöka samordna samtalen med Löfven i förväg inom Alliansen blir även statsministerns uppdrag omöjligt.

Talmannens uppmaning att flera partier måste röra på sig och ompröva ståndpunkter bör följas. Det gäller på båda sidor av den förlegade blockgränsen. De kan ju börja med att lyssna på Sven-Ingvars 60-talshit: Säg inte nej, säg kanske.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.