Det går att förundras över åldringshumorns hållbarhet och Evig jul utgör inget undantag. Torsdagskvällens premiärpublik skrattar åt alla lustigheter per omgående och därmed har Evig Jul ett perfekt utgångsläge.
Erik Gedeon
Christer Nerfont, Peter Kajlinger, Cecilie Nerfont Thorgersen, Anna-Maria Krawe (syster Anna-Maria), Björn Eduard, Ann Sigurdson, Thomas Pettersson (Dr Love)
Johan Siberg
Det går att förundras över åldringshumorns hållbarhet och Evig jul utgör inget undantag. Torsdagskvällens premiärpublik skrattar åt alla lustigheter per omgående och därmed har Evig Jul ett perfekt utgångsläge.
Det är en slug blandning av buskis och musikalisk finess som erbjuds, där Erik Gedeon har släppt alla eventuella hämningar och dessutom fått Värmlandsoperans ensemble att lyhört ta tillvara de många tillfällen som erbjuds.
I Evig Jul är Värmlandsoperan nedlagd, chefen Ole Viggo Bang lever inte längre och spillrorna av ensemblen hasar runt på ålderdomshemmet, de flesta enligt Robert Gustafsson-metoden.
Med detta följer också inledningsvis en sluddrig diktion, men det är förmodligen en teknisk detalj som rättas till efter hand.
Christer Nerfont spelar alltså Christer Nerfont som gammal och så vidare, som framgår av listan ovan. Han är fullkomligt suverän i plastik, tajming och komisk precision, dessutom vet ju alla som hört honom tidigare att han har en sångröst som gjord för musikal.
Och de andra i ensemblen hakar på, efterhand tilltar också de musikaliska finesserna. Det sjungs i kvintetter, kvartetter, trior och solon, i en skicklig musikalisk blandning av klassiskt och julsånger, där Gedeon har komponerat en hel del av julgodiset med ett suveränt öra för hur kärleksfulla lån av andra ska gå till.
Ramhandlingen är inte av det djuplodande slaget, men moment av allvar smyger sig in ju längre julaftonskvällen lider, med sångare som rör sig obehindrat och skickligt vare sig de tar oss med till Hawaiis stränder, Jamaicas rökigaste klubbar eller på guidade turer i operahistorien.
Slutresultatet blir en uppsättning som känns helt utan skyddsnät, där till och med orkestern blir scenaktörer och alla eventuella invändningar bryts ner av att alla förefaller så totalt överens om slutmålet.
Ja, inte ens när vi i publiken avslutningsvis sjunger in julen tillsammans med ensemblen infinner sig känslan av att det blir för mycket av de goda; snart är det jul och då ska alla vara glada.
Värmlandsoperans tjuvstart är svår att värja sig mot.