Hoppa till huvudinnehållet

Emelie räddade sin farfars liv

Publicerad:

På Alla hjärtans dag får 18-åriga Emelie Härdig ta emot pris som årets hjärt-lungräddare. Hon räddade livet på sin farfar när han fått en hjärtinfarkt.

Emelie Härdigs farfar Uno Carlander, 86, har sitt barnbarn att tacka för att han lever idag. Samt Räddningstjänsten i Molkom, som för fyra år sedan gjorde ett skolprojekt med åttondeklassare som utbildades i HLR, hjärt- och lungräddning. Emelie Härdig var en av dem som deltog.

  • Foto: Malin Kling Uddgren
  • Emelie Härdig är en hjälte, men själv tycker hon att alla de som arbetar med att rädda andras liv varje dag är mycket mera hjältar än vad hon är. ”Jag har räddat ett liv, de räddar liv jämt”.
    Emelie Härdig är en hjälte, men själv tycker hon att alla de som arbetar med att rädda andras liv varje dag är mycket mera hjältar än vad hon är. ”Jag har räddat ett … Foto: Malin Kling Uddgren

Uno Carlander låg som vanligt och vilade på soffan hemma i huset i Molkom. Emelie, som bodde hos sina farföräldrar, kom ner från övervåningen. Farmodern lagade mat och de skulle strax äta.

Farfadern klagade lite över bröstsmärtor men tyckte inte det var så illa att de skulle ringa sjukvården. En stund senare försökte Emelie väcka honom. Han sov ofta djupt, men den här gången var något annorlunda. Han vaknade inte. Emelie kollade då och såg att bröstkorgen inte rörde sig. Han hade slutat andas och hade ingen puls.

– Jag ropade på farmor. Eller skrek gjorde jag, men det var mest för att hon hör lite dåligt och fläkten var ju på i köket. När hon fattade vad som hade hänt blev hon jätterädd. Jag blev också rätt skakig, men nästan mer rädd att farmor skulle flippa. Så jag tänkte bort att det var farfar som låg där och tänkte att det känslomässiga får jag ta itu med senare.

De lyfte ner honom på golvet. Hon sade åt farmodern att ringa 112 och själv började hon med hjärt- och lungräddning. Efter en stund började farfadern andas igen, fick svag puls och var uppenbarligen vid liv, så då slutade hon blåsa och trycka.

– Jag var rädd att jag skulle skada honom, bryta ett revben eller något. Men så tänkte jag att det är ju bättre att göra något än att inte göra det.

Emelie vet inte hur snabbt ambulansen kom, det kändes som en evighet men var förmodligen inte det. När Räddningstjänsten anlände hade farfadern kvicknat till lite och tyckte inte att det hela var något att jaga upp sig över.

– Han är ju lite så, klagar inte så mycket. Men jag tror inte att han riktigt insåg vad som hade hänt heller.

Personalen från Räddningstjänsten sade till Emelie att hon hade räddat sin farfars liv. Just då kunde hon inte riktigt ta in det. Hon mådde dåligt i flera veckor efter händelsen och hon talade med sin familj om att kanske gå till en psykolog, men det blev aldrig av.

– Jag kände att jag klarade det själv. Men visst var det tufft ett tag. Jag drömde mardrömmar om att farfar dog, att ambulansen inte kom fram i tid eller att jag gjorde något fel så han dog. Tvärtomdrömmar. Jag vaknade på nätterna och sprang ner för trappan och kollade att han andades.

Idag har det gått två år sedan händelsen. Emelie mår inte dåligt längre men är fortfarande ängslig att något ska hända farfadern.

– Det släpper inte riktigt. Han har ju haft problem med hjärtat förr och han är gammal. Men det här har gjort att jag har blivit bättre på att ta vara på livet. Och på att vara rädd om mina nära och kära.

I vår tar hon studenten på Hammarögymnasiet. Sedan väntar studier för att bli heltidsbrandman.

Artikeltaggar

KarlstadKarlstads kommunNyheter

Så här jobbar VF med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.