I den här och i ett par kommande krönikor ska Bengt Starrin ta upp arbetslöshetsfrågan. Det ser dystert ut i många av Europas länder. Massarbetslöshet och mänskligt lidande. Starrin erinrar i den här krönikan om hur det var under depressionsåren på 1930-talet.
Det ser mörkt och dystert ut. 25 miljoner arbetslösa inom EU. Värst drabbat är Spanien och Grekland. Där är var fjärde arbetslös. Bland ungdomarna närmar sig siffran 50 procent. Experterna varnar för att även Sverige kommer att skakas om. Budskapet är: Förbered dig på svåra tider. Spara dina slantar. Du kan komma att behöva varenda sekin.
Bakom arbetslöshetssiffrorna finns förstås enskilda människoöden. Jag skall i ett par krönikor ta upp vad det innebär att vara utan jobb, när man inte annat önskar än att ha ett arbete som man kan försörja sig på. Jag börjar med att erinra om hur det var för drygt 80 år sedan.
Den 24 oktober 1929, som också kallas den svarta torsdagen, gick luften ur börsen på Wall Street. Då förbyttes en period av växande ekonomi och optimism till en djup och utdragen ekonomisk kris. Konsumtionen föll dramatiskt, företag och banker gick i konkurs. Den internationella handeln sjönk med mer än 50 procent. Miljontals människor världen över ställdes på bar backe – utan jobb, utan pengar. Hyperinflation i några länder, med allvarliga politiska konsekvenser som följd och som banade väg för stöveltramp på gator och torg – nazismen i Tyskland och fascismen i Italien.
I rapporter och tidningar kunde man läsa om familjer som bodde trångt under omänskliga förhållanden, om familjer som vräktes därför att de saknade pengar till hyran och om undernärda och sjuka barn.
30-talskrisen kom att studeras vetenskapligt. Arbetslösheten blev en fråga för forskare. Och den mest kända studien från den här tiden genomfördes i Marienthal, som är ett litet samhälle utanför Wien i Österrike. Det Österrikiska banksystemet hade just fallit samman och landet gick in i ett ekonomiskt kaos. Fabriken, som hade varit den dominerande försörjningskällan på orten, gick i konkurs. Bokutlåningen minskade och föreningslivet avtog. Det var som om staden hade fått en infarkt. Människor gick på tomgång. Hopplöshet och vemod.
De tre forskarna Marie Jahoda, Paul Lazarsfeld och Hans Zeisel visade med sina undersökningar i Marienthal hur människor påverkades psykiskt av arbetslösheten. De klassificerade de arbetslösa i fyra grupper – ”de obrutna”, ”de resignerade”, ”de förtvivlade” och ”de apatiska”. De obrutna påverkades inte av arbetslöshetens negativa effekter. Värst drabbade var de apatiska som fullständigt förlorade fotfästet. De förmådde inte sköta hushållet och inte heller barnens uppfostran. Bland de apatiska fanns alkoholmissbrukarna.
Forskarna visade också att barnen i många fall kom att utveckla samma symtombild som sina arbetslösa föräldrar – känslor av mindervärde och nervösa besvär.
Marientalforskarna kunde påvisa ett tydligt samband mellan ekonomiska och psykiska förhållanden. De apatiska hade det sämst ställt ekonomiskt. De hade bara 19 schilling i månaden att leva på. De obrutna hade nästan dubbelt så mycket eller 34 schilling. Det gick nästan att förutsäga vad som krävdes i inkomstförsämring för att en familj skulle knuffas ner till nästa lägre kategori.
Figur: Ekonomiska förhållanden och psykiska reaktioner under arbetslöshet (Marienthalstudien, 1933)
Många arbetslösa förlorade känslan av tid och det gällde framförallt männen. Kvinnorna klagade på att deras män blev passiva och handlingsförlamade. De kunde inte ens passa mattiderna. Männen tillbringade mycket av sin tid med att planlöst vandra omkring, vistas på någon klubb eller någon offentlig inrättning. Kvinnorna fann saker och ting att göra under sin arbetslöshet. De skötte sysslorna i hemmet. Såg till att det fungerade för barnen. Försökte sätta lite guldkant på den dystra tillvaron. En blomma på bordet. En god kaka. Rent och snyggt i hemmet. Middag på bestämda tider.
Marienthalstudien var också en milstolpe i europeisk social forskning. Vid den tiden fanns ett motstånd bland europeiska sociologer att citera vad vanliga människor hade att säga. Det var också mycket ovanligt att man befattade sig med att intervjua vanligt folk och allra minst att låta deras röster finnas med i de vetenskapliga skrifterna. Nej, människornas egna ord var inte något som forskningen då befattade sig med. Marienthalforskarna bröt mot den normen. De poängterade betydelsen av att leva sig in i Marienthalbornas liv, vara på plats, umgås med dem, bistå dem, förstå dem och ge plats för deras röster.
Boken publicerades i juni 1933 under titeln Die Arbeitslosen von Marienthal. I första upplagan av boken fanns inte författarnas namn med på omslaget och det berodde på att bokförläggaren var mycket orolig för vad som skulle kunna hända om Hitler skulle annektera Österrike. De tre författarnas efternamn ansågs vara för ”judiska”. Boken försvann sedan snabbt från marknaden och förlaget förstörde de böcker som fanns i lager, när läget i Österrike blev allt mer ansträngt. Förlaget vågade helt enkelt inte ta risken. Det skulle inte heller dröja många år innan Österrike blev en del av det tyska riket.
Författarna skriver i sin bok om Marienthal:
”Vi besökte Marienthal som forskare, vi lämnar den med bara en önskan, att den tragiska möjligheten att göra en liknande undersökning inte skall behöva upprepa sig under vår livstid.”
Bengt Starrin