En del av skapandet överlåter keramikern Karin Östberg till materialet. Och blir det inte bra första gången kanske det blir det den andra, tredje eller rent av fjärde gången.
– Va, är det 18 år sedan jag var här senast?
Karin Östberg, keramiker i Göteborg, ställer ut på Konsthantverkarna i Karlstad under en månad. I dag är det vernissage. Foto: Linn Malmén Foto: Odd Råberg När det gäller glasyren går Karin Östberg till våldsam överdrift vilket gör att utan spricker upp i slumpmässiga mönster. Misslyckas en första bränning lägger hon på en annan … Foto: Odd Råberg
Karin Östberg, hemmahörande i Göteborg, tittar klentroget i sitt eget CV och inser att javisst, det var 1994 som hon ställde ut sin keramik hos Konsthantverkarna i Karlstad senast. Då gjorde hon rakubrända fat och vaser. Om någon som såg utställningen 1994 kommer tillbaka i dag skulle denna inte känna igen stilen. Men med ett album med bilder på hennes föremål i kronologisk ordning visar hon att det ena har gett det andra.
Men ett hopp i hennes utveckling gå det ändå att se.
– Jag beslöt mig för att undersöka vad hål i leran skulle göra med föremålen, att låta hålen vara lika viktiga som leran, berättar Karin Östberg.
I början var föremålen grova och hålen stora. Gradvis har de förra blivit tunnare och de senare mindre. Då använde hon en biljardkö för att stansa hålen. Nu kan hon ta till ett sugrör. Tanken på hålen vände hon sedan på och fick det hon kallar pluppar – små klot av lera. Dessa i sin tur rullade hon ut till strängar som hon brände, glaserade och hängde på väggen.
Och därmed är vi nästan framme i nutid. För dessa strängar satte hon därefter samman till geometriska mönster i plattor och trattar. Och det är dem du finner på Konstfrämjandets väggar från och med i dag och en månad framåt.
Men det stannar inte vid det. Med ett skratt säger hon att de vore döda utan glasyren. Om nätmönstren är strama och regelbundna går hon bokstavligt talat till överdrift med glasyren. Överdriften får glasyren att spricka upp i slumpartade mönster. Och det är så hon vill ha det.
– Jag tycker att det mjukar upp, säger hon.
Hon visar sina pluppar och berättar att dessa överdrifter med glasyren samtidigt är experiment. En plupp doppad i en viss glasyr och sedan bränt kan mycket väl bli helt misslyckad. Hon doppar den då i en annan glasyr och bränner den igen. Så kan hon göra flera gånger, innan hon blir nöjd med resultatet.
– Jag har svårt att prata om mitt arbete för jag söker någonting självklart i slutet. Det finns ingen djupare mening bakom, säger Karin Östberg.