Skam är en komplicerad och dynamisk känsla som rymmer en dubbelhet. Den är en normal känsla och ett tecken på att vi är mänskliga. Den kan också vara giftig och föra med sig allvarliga konsekvenser. Den är både vän och fiende.
SKAM! Fy! Fy! Usch! Fult! Sänkt huvud! Bortvänd blick! Fy! Fy! Fy! Ja, det är förmodligen så som många ser på saken – någonting förfärligt och allvarligt. Kanske till och med det värsta som kan hända.
Det hemska och förfärliga är en sida av skammen och som ibland benämns den giftiga eller destruktiva sidan. Det finns också en annan skam som kan kallas normal skam eller till och med god skam och som hjälper oss i det dagliga livet.
Men vad betyder skam och vad är skam? Skam kommer från det indoeuropeiska ordet kam/kem som betyder att täcka över, att dölja. När vi känner den plågsamma skammen vill vi dra täcket över oss, gömma ansiktet, försvinna från den andres åsyn, sjunka genom jorden därför att vi tror att vi kommer att bli avvisade och kanske till och med föraktade.
Att utsättas för andras hån, förödmjukelser, smälek är plågsamt. Genom historien har det varit den starkes, den mäktiges, den överordnades privilegium att skambelägga.
Till vardags används ordet skam ofta på ett snävt sätt som för tanken till att det bara skulle handla om allvarlig kris och vanära. Men så är det inte hävdar den amerikanske sociologen Thomas Scheff – som också är hedersdoktor vid Karlstads universitet. Han förordar därför en betydligt vidare definition. Merparten av den skam som vi känner handlar inte om allvarliga kriser och är inte vanhedrande utan är mer av ”pinsamhetskaraktär”.
Därför föreslår han att skam bör ses som ett samlingsnamn för en stor grupp av känslor som uppstår när man ser sig själv negativt genom den andres ögon, eller enbart att man förväntar sig en sådan reaktion. Det innefattar såväl mindre intensiva former av skam, som förlägenhet, som mer kraftfulla former som till exempel förödmjukelse och vanära.
Flera forskare skiljer mellan den goda och den destruktiva skammen. Lyssna på din skam och erkänn den så kan den lättare bäras och den blir då inte plågsam för dig. Och den kommer att lösas upp. Ja, så kan man tolka Thomas Scheffs och den svenske psykiatriprofessorn Johan Beck Friis syn på saken.
Till skammens positiva sidor hör att den övervakar vårt beteende så att vi inte medvetet sårar någon annan. Den goda skammen värnar vänskap och goda sociala relationer. Den varnar från att göra saker och ting som skadar de sociala banden och för att försätta den andre och sig själv i en pinsam situation.
Och då förstår vi att skamkänslan är nödvändig för medkänslan och för empatin och att den är en nyckelkomponent hos medvetandet och den moraliska kompassen. Men vad som ger upphov till skam varierar förstås från kultur till kultur och från tid till annan.
Johan Beck-Friis skiljer mellan skamfrihet och skamlöshet. Skamfrihet består av en förmåga att känna skam men samtidigt en frihet från känslor som plågar och hämmar. Skamfriheten undviker inte skammen. Men den blir inte destruktiv. För att undvika skamlöshet behöver vi tillgång till våra skamkänslor, men utan den skam som plågar, förlamar och förstör. Skam som man orkar bära och står ut med skyddar oss från skamlöshet, medan skam som man inte står ut med i stället framkallar skamlöshet.
Skamlös är man när man samvetslöst och utan att skämmas tränger sig på, utnyttjar den andre för sina egna behov och syften, klampar in i den andres värld, känner inga gränser och visar ingen respekt. Den skamlöse är destruktiv, manipulativ och tar till lögnen för att nå sina syften. Den skamlöse befinner sig i ett tillstånd av djup skam utan att själv inse det.
Flera som fördjupat sig i skammens dynamik menar att den undangömda skammen kan leda till våldsamheter och till och med att man dödar. Detta kan tyckas märkligt eftersom normal skam bara är en kroppslig signal på otrygga och hotade sociala band. Vad är det då som gör att skammen kan leda till att man dödar en annan människa?
Den amerikanske professorn James Gilligan, som forskat om våldsamma män, menar att dold eller hemlig skam är den viktigaste orsaken till extremt våld och att skam förmodligen är den mest bevarade hemlighet som bärs av våldsamma män. Han har i sina möten med dem lagt märke till att de bär på en djup och kronisk skam. Och orsaken till det kan för många uppfattas som bagateller.
Man skäms för att man skäms därför att i deras kultur är det ingenting som är så skamligt som att skämmas för att man skäms. Man gömmer sin skam bakom en fasad av arrogans, tuffhet, likgiltighet och coolt uppträdande. James Gilligan går så långt som att hävda att många våldsamma män skulle hellre dö än att avslöja vad som innerst inne plågar dem. Att avslöja det är liktydigt med att förlora sin heder, sin respekt, sin status och det är värre än döden.
En man dödar endast en annan när han riskerar att förlora sin egen heder. På James Gilligans fråga om varför de dödade så är det typiska svaret ”he disrespected me”. Och uttrycket är så vanligt att det förkortas till ”he dissed me.” (han dissade mig; han avvisade mig).
Det är inte alls ovanligt att se den här kopplingen mellan avvisanden i termer av att känna sig kränkt och dödande i tidningarnas rubriker: ”Ragnar, 21, kände sig kränkt – dödade sina syskon av svartsjuka”, ”Avskedades – sköt ihjäl åtta kollegor. Massaker på ölföretag i USA”. ”Skottdrama på skola i USA – Den kvinnliga forskaren fick reda på att hon kunde sparkas utan anledning. Då drog hon upp en pistol och började skjuta på de andra under mötet.”
Finns det mörker, då finns det också ljus. Nu väntar ljusare tider. Semester, avkoppling, tid för nöjen och goa vänner. Många kommer att roa sig på dans-banorna – i Forshaga, i Sunne och inte minst i Malung på dansbandsveckan där. Och det är det som julikrönikan kommer att handla om – om lycka och glädje, om kramfoxen, om jitterbuggen – som av somliga betraktas som ett av de mest lustfyllda man som människa överhuvudtaget kan vara med om. Let’s dance!
Litteraturtips:
Johan Beck Friis (2009). Den nakna skammen . Stockholm: Natur och Kultur.
James Gilligan (1996). Violence: Reflections on a National Epidemic . New York: Vintage.
Thomas J. Scheff (1990). Microsociology. Discourse, Emotion, and Social Structure . Chicago: The University of Chicago Press.
Lars Dahlgren & Bengt Starrin (1994). Emotioner, vardagsliv och samhälle. Malmö: Liber förlag.
TEXT: Bengt Starrin