I den här krönikan tar Bengt Starrin upp vad sjukskrivna gör för att hantera fördomarna om psykisk ohälsa samt den stora betydelse som det sociala stödet har för återhämtningen.
Att vara långtidssjukriven med en psykiatrisk diagnos är, som jag tog upp i marskrönikan, att leva i en korseld av fördomar.
Den ena fördomen handlar om att många tror att sjukskrivna med en psykiatrisk diagnos egentligen inte är sjuka, för sjukdomen syns ju inte. Om det inte syns att man är sjuk kan snacket gå: ”Varför är han hemma? Det är inget fel på honom.” Sådant prat hör man lite då och då säger Stefan som är en av dem som intervjuats i ett forskningsprojekt på Karlstads universitet om hur det är att vara långtidssjukskriven. Även Helena har känt sig ifrågasatt. På mornarna brukar hon ta långpromenad men hon är alltid rädd för att möta några av sina kollegor. Då kanske dom skulle tänka att är hon ute och går och ser så frisk ut. Hon kan väl inte må så dåligt.
Den andra fördomen rör frågan om vad psykiskt sjuk är. Psykiskt sjuk har hos många en negativ klang. Man tror att psykiskt sjuka är sjukare än vad de ser ut att vara. ”Det är ju nästan som att vara spetälsk att ha en psykisk sjukdom”, säger Christer. ”Det är något skamligt över det”, suckar Johan. ”Diagnosen skrämde mig. En skäms ju på nått vis”, säger Sara med dämpad röst.
Korselden av fördomar gör att man måste skydda sitt själv, sitt eget rykte, sin självkänsla och sin värdighet. Man vill skydda sig från risken att utsättas för omgivningens fördomsfulla attityder, påträngande frågor, misstro eller bristande förståelse. Och det gör man på två sätt.
Det ena är att fysiskt dra sig undan. I början av sin sjukskrivning ville Doris bara vara ifred. ”Jag orkade inte med folk överhuvudtaget.” Birgitta undvek att handla när det var mycket människor i affären och Birger slutade umgås med folk.
Ett annat sätt att skydda självet är att dölja för andra att man är sjukskriven och varför man är sjukskriven. Om den kommer på tal händer det att man tar till en nödlögn, till exempel att det är ryggen eller magen. ”Det var jätteskämmigt, därför ljög jag”, säger Christer och tillägger: ”Jag sa att det var magen.”
Tiden som sjukskriven innebär för många en ekonomisk stress. Man oroar sig för hur man skall få pengarna att räcka till. Och framförallt för att bli utförsäkrad.
Med tiden börjar det sociala livet så sakteliga återgå till det normala. Och man börjar återfå tron på sig själv. Avgörande har varit hjälpen och stödet från vårdpersonal som rehabiliteringsgrupper, rehabiliteringsteam, kuratorer, psykologer och psykiater, nära och kära, arbetskamraterna och arbetsgivarna, gamla kompisar, föreningslivet. En del har funnit balans i tillvaron genom att vandra i skog och mark.
För Birgit har folkskyggheten med tiden börjat släppa. Hon är nu med i en samtalsgrupp som träffas regelbundet och i den har hon kunnat bygga upp sin självkänsla och sitt värde. Maria har att tacka självhjälpsgruppen för att hon nu börjar känna igen sig själv och återfå sitt gamla jag. Sara säger: ”Alla borde få komma till Recure rehab”. Sune har en kurator som han kan ta upp allt möjligt med. ”Hon är så lättsam att ha att göra med.” För Johan var mötena med psykologen räddningen. ”Utan hans hjälp hade jag varit död idag.” Självförtroendet är på väg tillbaka. Och han känner att självkänslan finns där.
Birger drog sig undan från början men är nu på väg tillbaka och har börjat ta kontakt med gamla vänner. David är tillbaka på jobbet på deltid. Och han har fått stort stöd från sina arbetskamrater.
I början av sjukskrivningen ville Doris inte ha med folk att göra. Men det har släppt allteftersom hon börjat känna sig bättre. ”Och det har jag de verkliga vännerna att tacka för”, säger hon med betoning på verkliga.
Johan är tillbaka på jobbet på halvtid. Han hyllar sina arbetskamrater. ”Vi är ett helt suveränt arbetslag.”
Helena har funnit kraft och styrka i naturen: ”Tystnaden, träden och lugnet har en läkande effekt på mig och gör mig mer avslappnad.”
Stefan har fått ett fantastiskt stöd av företaget och arbetskamraterna. ”Mina chefer hälsar på mig, besöker mig här hemma, ringer, visar att de bryr sig om mig.” Viktoria hämtar kraft och ork att gå vidare hos sina träningskompisar och ledare. Hon har lärt sig att undvika negativa människor för de slukar hennes energi.
För Viktor är det de gamla jaktkamraterna som varit livlinan. ”Där respekterar man varandra”, säger han. För Olle är det framförallt föreningslivet som hjälpt honom. ”Där är man värd lika mycket som alla andra”, påpekar han.
Att komma tillbaka efter en lång sjukskrivning tar sin tid. Mörkret och skammen måste besegras. Den förlorade självkänslan och värdigheten måste återerövras. Men det är svårt att klara av allt detta av egen kraft. Det behövs stöttning både från de nära anhöriga, arbetskamrater, vänner och samhällets vård och stödsystem.
Nu är det vår och då kommer vårkänslorna. Och vårkänslor har också samhällsvetenskaperna börjat få och det har inneburit en ny och spännande förståelse av människan och samhället. Det kommer jag att ta upp i några kommande krönikor.
Bengt Starrin