För andra året i rad går tusentals jägare ut i skog och mark för att skjuta av lite varg. Förutom de som tycker att det var så lite varg man fick skjuta att det enda raka var att protestera genom en bojkott och således inte skjuta någon varg alls.
I Sverige tillåter vi en licensjakt på varg inte bara en gång, utan den får dessutom upprepas. Den tillåts äga rum samtidigt som vi fördömer Norges sälklubbningar och tjuvjakten på de sista vilda tigrarna (som för övrigt uppskattas till drygt hundra gånger fler än antalet vargar i Sverige). Vi pekar högfärdigt finger mot valjakt, mot delfinslakten i Japan.
Och sen ger vi oss ut i skog och mark och skjuter av de sista vargar vi har.
Att vi inte skäms.
För det gör vi inte. Däremot försvarar vi det. Vi säger att vargen gör så mycket ont mot fårbönder (trots att hundar river lika många får som varg). Vargen dödar vårt klövvilt så vi inte får döda det själva. Som om inte det vore nog, så beter sig rovdjuret som ett rovdjur när jakthundar närmar sig.
Att släppa lös en liten hund i vargtätt område känns ungefär lika omtänksamt som att låta hunden springa fritt på motorvägen. Man får så att säga räkna med att en olycka kan inträffa.
Det bästa, och även såklart det sämsta, argumentet är dock (och man hamnar alltid här förr eller senare): Tänk på de djur som vargen dödar då? Tänk på hur de får lida!
Med den argumentationstekniken har vi snart sagt licensjakt på gulliga kattungar, småfåglar, bilförare och – för all del – jägare.