Söndag, 11 december - vecka 49
Nöje

Varaktigt och vackert

Mando Diao är ett band som alltför ofta har slängt ur sig överord om den egna förmågan. "Vi kan bli Sveriges största band genom tiderna" har det hetat, och att deras mål är att bli lika betydande för vår tid som Beatles var för sin.

Artikeln fortsätter efter annonsen

 

Så när Gustaf Norén i litteraturprogrammet Babel hävdar att texterna på deras nya album Infruset är kraftfullare än Patti Smiths, Paul Simons och Bob Marleys, ja, då är det lätt att dra öronen åt sig. Den här gången är han dock inte helt ute och cyklar.

Av de tio Fröding-dikter som borlängepojkarna har tonsatt hör de flesta till poetens dystrare. Mando Diao lyckas tillsammans med demonproducenten Björn Olsson att föra fram det melankoliska hos Fröding på ett sätt som inte bara är vördnadsfullt, utan också helt klart passande för vår tid.

Vördnadsfullt är förresten att ta i, för visst har man tagit sig friheter med materialet. I sin Fröding-biografi skrev Staffan Bergsten att det ålderdomliga språket är ett av de största hindren för kommande generationer att ta till sig författaren, och här är det just äldre formuleringar som tillsammans med dialektord har fått stryka på foten. Mer drastiska ändringar är möjligen svårare att motivera, som att byta ut "flickgestalt" mot "kvinnogestalt" i vackra dikten I ungdomen, eller att låta kung Albert ta kung Arthurs plats i Drömmar i Hades del IV (En sångarsaga).

Kanske sabbar det metriken något så fruktansvärt om man skulle få för sig att recitera texterna direkt ur häftet, och kanske är det tillräckligt för att reta gallfeber på de mest konservativa Fröding-entusiasterna – men vi andra klarar oss fint.

För att lyfta åtminstone ett klagomål är skivan litet ojämn. Det Doors-flörtande titelspåret på fem minuter är faktiskt riktigt segt och tråkigt, och i Snigelns visa krockar tonsättningen med diktinnehållet, som ska beskriva tillvaron ur djurets perspektiv. När snigeln själfullt ylar som Ulf Lundell vill jag bara byta spår.

Dessa skönhetsfläckar åsido har Mando Diao i Infruset skapat någonting som kommer att vara. Skivan introducerar Gustaf Fröding åt en helt ny publik och nyanserar honom för en gammal, på ett sätt som minner om när Imperiet sjöng Bellman för snart 30 år sedan.

Melodierna är enkla men beroendeframkallande (lyssna bara på En sångarsaga och En ung mor), och första singeln Strövtåg i hembygden med sina inledande strupljud och sin mjuka framåtrörelse är utan tvekan årets bästa svenska låt. Vinner man inte något slags pris för det här ska jag äta upp mina glasögon, min mössa och min t-tröja. Det är ett löfte.

Rätta oss
Aktuell artikel (1 av 1)
Varaktigt och vackert

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!